Aftonbladet – 21 september 1869, sida 2

vacker som en dag och frisk och färdig Oroa er icke ett ögonblick. Jag vill — ja vill oroal mig, flämtade Eustacie, vom du icke genast säger mig hvad som har händt. Ingenting, kära fru, sade. Nanon helt tvärt. Madame får tacka Gud för en kär liten dotter. Det måste erkännas att dessa ord kylde in i hjertat. Hon hade aldrig tänkt på detta! Det var som om det väsen, hvarför hon lidit så mycket, vågat så mycket, i hopp att deri finna Berengers arftagare och hämnare, på något sätt bedragit henne och visat sig hennes förhoppningar ovärdig. Ingen försvarare, ingen riddare, ingen son att vara stolt öfver! Hennes mod sjönk och hennes hjerta bäfvade som det aldrig förut under alla hennes sorger och vedermödor gjort. Hon sade ej ett ord, men vände bort hufvudet och slöt ögonen med en känsla af att allt hvad hon lidit och kämpat varit till ingen nytta, och att hon nu gerna kunde domna bort som om hon aldrig funnits till. Mor Perrine var mera förtretad på Nanon än medveten om sin herrskarionas svaghet, och började utgjata sin vredes skålar öfver den förras hufvud. Qvinna, du talar som om du icke visste hvilket slag som träffat denna ädla slägt och alla dem, som boppats på bättre dagar. Hvad, att vår nådiga fru, aftagerskan till så många stora gods, som borde ligga på paradsäng med sammetsgardiner, spetskantade kuddar och-gyllne ljus-hållare, skall nödgas vara här i en eländig ruin; bland ugglor och läderlappar, som en tiggerska, — och allt detta icke för en liten-baron och arftagares skull, utan bara för en eländig flickstackare. Hade jag vetat att det skulle taga den vändningen, skulle jag aldrig befattat mig med denna galna plan.o