Aftonbladet – 21 september 1869, sida 2

Martin ej kunde komma för att hemta henne, efter öfverenskommelse, ty både han och hans hustru hade blifvit öfverfallna af Narcisse och hans män och obarmbhertigt pryglade för att aftvinga dem en bekännelse om hennes vistelseort, så att de båda nu lågo till sängs, oförmögna att röra sig. Nu sände de blott ett bud genom den trogne narren i byn, att Routron skulle försöka föra madame till Challet i något höeller halmlass, så att hon osedd kunde komma genom stadsporten. Men detta skulle ej få ske. Den beskedliga Nanon hade uppoffrat gudstjensten för att smyga sig upp till Eustacie och hålla henne sällskap. Men då skymningen inbröt och församlingen skingrat sig, smög hon sig åter ned och talade några ord med sin man, hvårpå han benast, så fort som omväga kunde tillåta, skyndade bort till Blaises gård. En och en half timma senare fördes mor Perrine med hårdt förbundna ögon uppför den trånga trappan, och innan bandet hunnit borttagas, hörde hon Eustacies röst med en viss glädjeklang utropa: O, fostermoder! de säga att min son snart skall komma. Man vågade icke tända något ljus, men fullmånen lyste klart och i spiseln brann en liten eld, som Namon försigtigt tändt och skyddat, så att skenet deraf ej kunde ses utifrån. Månan lyste ännu, då en stund senare Eustacie blef litet skrämd af att de båda qvinnorna vid spiseln hviskade vid hvarandra och syutes oroliga och förlägna. Slutligen ropade hon: Fostermoder, hvad betyder detta? Ack! Han lefvet! Jag vet att han lefver! Perrine! Jag betaller dig att säga mig hvad: som är på färde. Lefver! Ja, min älskling, min a frun; svarade mor Perrine och vände sig till henne,