Aftonbladet – 20 september 1869, sida 4

Salmson, Berger, Billing, Wahlqvist, Ankarcrona och många flera. Ja, Westin lefver ännu, om det kan på minsta vis intressera er, uti sitt näpna skaldjur, den sköna, som stiger ur stronet eller snäckan, ett lysande prof på mura den svenska konsten såg ut under Carl Johans dagar. Vet ni, hr redaktör, hvilken af alla de nu . konstföreningen exponerade taflor jag helst kulle vilja ega? Axel Nordgrens RomsdalsHorn og Troldtinderne, tror ni kanske? Eller amma målares stora snöfält på Dovre? Nej, let är för stort för mig. Jag förstår mig cke riktigt på den norsk-norska naturen, vilket väl har en förklarlig grund deruti, att ag ännu aldrig hunnit realisera min gamla plan, att med det första resa till Norge och relsa på min vän Dölen. Jag tager till Dölen ör att komma med något riktigt ur-norskt, j blott emedan min vän Vinje verkligen är nin personliga vän, som skänkt mig sin bok A Norsemans Views of Britain and the Briish och skrifvit mitt eget namn med sin egen rand på titelbladet och inunder något om kjerlig Erindring. Jag afstår alltså för denna sång från Axel Nordgrens taflor, hvilket likväl cke må afskräcka er från att köpa dem, i vilket fall ni dock bör skynda er. Niföreställer er måhända, att jag skulle vilja helst ga Kiörboes två hästar? På den ena sitter kejsar Napoleon III och på den andra kejsarinnan Eugenie. De kejserliga personerna får man på köpet. Med all aktning för Kiörboe, som också är min gamla vän (jag är, i parentes sagdt, vän med hela verlden, naturigtvis med ett och annat märkligt undantag), så ämnar jag dock denna gång öfverlemna hans hästar till någon som är mera än jag intresserad af det franska kejsardömet, Skulle chevalier Kiörboe deremot vilja skicka mig en liten räfunge, vore jag särdeles tacksam, men det behöfver ni icke säga honom, hr redaktör. Jag var en gång i chevalierns atelier i Montretout och besåg hans charmanta räfstall, då... ursäkta mig, hr redaktör, jag är så tankspridd och kommer ända till Montretout, till höger innanför den stora arkgrinden och till venster innanför chevalierns egen parkgrind, då jag egentligen skulle stanna qvar i Stockholms konstförening och säga er hvilken tafla jag helst ville ega af alla de der nu exponerade. Salmson, ung förhoppningsfuöll stipendiat, har ett par taflor, som man vid första påseendet, vore färdig att tro komna direkte från Comtes pensel, men som kanske endast komma från denne målares atelier och som äro särdeles läckra i färgen. Jag förmodar att ni erinrar er Comtes bekanta tafla Henrik III och hertigen af Guise, som ni såg, då ni, år 1855, första gången besökte Paris? I allmänhet har den närvarande generationen icke besökt Paris förrän år 1855, under den stora verldsutställningen, då svenska industrien onekligen icke gjorde stort uppseende. Visserligen voro våra konstnärer der redan förut. Wickenbergs namn var kändt långt förut, Egron Lundgrens kanske också. Stäch hade otvifvelaktigt i Paris målat många holländska stadsportar. Billmark hade hunnit redan före den tiden blifva fullkomligt acklimatiserad. Höckert hade i Paris då letvat sina bästa år. Palm hade hunnit ej bloti måla vackra italienska stycken vid Qua Saint-Michel, utan äfven blifva tagen för italiensk konspiratör och arresterad på Caft du Danemark. Ah ja, konstnärerna voro nog bekanta med och till en del äfven i Paris Men de öfriga medborgarne, såsom ni och jag, vi kommo ej dit förrän år 1855, men då fiogo vi smak på Paris och, kanske just emedan vår industriexposition var så dålig,