Aftonbladet – 18 september 1869, sida 3

TEATER: Stora ieatern: En midsommarnattsdröm. — Dramatiska teatern: Ett glas vatten. Efter att under några veckor — som vi tro till föga båtnad för sig sjelf och allmänheten — ha sökt, upprättbållå den gamla plägseden, att vid säsongens början suga hela musten ur den föregåendes bättre dramatiska affall, begynte vår kongl. scen med innevas rande vecka sin egentliga. tillvaro. Man har låtit det klassiska namhet.Shakspeare. och den moderne mästaren Scribe öppna raden af nyheter, och man här häri ådagalagt ett godkännande af yrkandet på en verkligt haltul repertoar, hvilket ej kan synas oss annat än. glädjande, då vilänge.sträfvat.att vinna gehör för denna åsigt. De nu spelade båda styckena-äro visserligen endast repriser;-men då lång tid förflutit sedan deras förra gifvande, anse vi ossoförhindrade att skärskåda dem såsom vore de nya. Mycket har blifvit skrifvet och taladt om Shakspeares Midsommarnattsdröm, om den oändliga ; fullhet af poetisk. naturbeskrifniog detta stycke innehåller, och det djerfva.grepp; med hvilket skalden inflyttat folksagans älfvor på scenen och inväft de luftiga skepnaderna i en handling af menskliga varelser. Men hvarje försök att i grund fatta det sköna stycket skall stranda,. om man ej väl fasthäller, att det är en tillfällighetsdikt, tillkommen för att med poesiens blomster smycka firandet af någon högadlig lords och väns bröllop. De senaste foiskningarne utsätta året för skådespelets tillkomst till omkring 1597 och förlägga det sålunda till skaldens tredje och skönaste period; somliga ställa det dessutom i sammanhang med Southamptons, skaldens ädle gynnares, förmälning. Det är först när mar betraktar stycket från den sålunda angifoa synpunkten som man fullt klart fattar skaldens syfte dermed och den väg han af förhållandena anvisades. Här gälde ej att uppskaka hjertan eller ransaka njurar, ej att visa oss !dessa omätliga afgrunder som öppna sig i menniskösjälen, dessa bländande ljusstrålar som stundom genomfara henne. Skalden måste framför allt ha tillögopmärke att angenämt. underhålla, utan att genom vidrörande af någon djupare vibrerande sträng förtaga en festlig glädjes rena och fulla harmoni. Detta väl insedt, kunna vi fatta, hvarför den i början tragiskt anlagda konflikten mellan de båda älskande -paren genast upplöser sig i ett lätt spel, ledt af andars nycker, och hvarför äfven den osämja som råder mellan Öberon och Titania ej fått någon kraftigare, mer passionerad färgläggning. Slutligen leder oss derna insigt på spåret af skaldens tankegång, då han skapat hela denna doftande, ljusa och älskliga verld af vänliga andar, som endast leka med, aldrig skada menniskorna. Det är sägnens älfvor och tomtar, hvilka ja vid ett bröllop alltid ha mycket att beställa (deraf uttrycket.tomtoch bolycka), dem. skalden här infört isin diktkrets och med sin fantasis trollstaf omgestaltat till lnftiga och fiva väsen, befriade från allt detråa och barocka, som i sagan ännu vidlåder dem. Detta element, poetiskt förklaradt, är här samadt hos en enda figur, Puck eller Nisse-godlräng, som hos. Oberon speiar rollen af ett lags hofnarr, en godlynt, skalksktig skämare, som dock i sjelfva verket aldrig menar Ila, äfven när ban narrar gåmnla mor-att sätta en rofva eller slår ut mjölkbyttan för lickorna. Det burleska har dessutom repreantanter i de beskedlige börgarne, som spela!