BLANDADE ÄMNEN. Joseph de Lawbert, den falske grefven. Från Kjöbenbavn skrifves i Dagens Nyheder: I dessa dagar har det lyckats vår detektiva polis att gripa en bedragare, som med mycken tur gifvit sig ut för adelsman och det icke, liksom en annan industririddare, hos handtverkarefolk, utan hos verkliga aristokratiska familjer. Saken förhåller sig så bär: I början af denna sommar kom en ung man hit till staden från Sverge och tog logis på ett störe hotel garni under det välklingande namnet grefve Joseph de Lambert. Oaktadt hr de Lambert alldeles icke hade något tilltalande eller förnämt yttre lyckades det honom dock på otroligt kort tid, med tillhjelp af en god förmåga att prata och en hög grad af fräckhet, att göra bekantskap med några yngre medlemmar af aristokratien, ja han lär till och med ha Jåtit an mäla sig till inträde i den s. k. adliga klubben. Den ena bekantskapen förde den andra med sig och grefve Joseph gjorde genom sina unga aristokratiska vänner bekantskap med en äldre won dam, baronessan N. N., som tyckte om honom oc flora gånger bjöd honom hem till sig. Under dessa besök föll samtalet i förtroliga ögonblick helt naturligt på grefvens familjförhållanden och det föll sig Tia naturligt att grefven anförtrodde sin väninna, att han, en ättling af det furstliga huset Lichtenstein, på grund af politiska Umtriebe, hade sett sig tvungen att lemna sin hemort i sådan hast, att han både glömt sina legitimationspapper och — tillräckligt med penningar att kunna lefva på. Den gamla damen, som ihågkom ordspråket noblesse oblige, bad sin unge vän att hålla till godo med hennes hjelp, men först efter långvarigt motstånd gick grefven in på hennes ädelmodiga förslag. Baronessans penningar kommo för öfrigt väl till pass, ty på senare tiden hade grefven icke sett riktigt gentlemany ut, men nu skedde en förändring och många torde erinra sig ha under sommarsaisonen i Tivoli sett den unge utländningen, som paraderade i rock, väst och benkläder af blått sammet, rödrandig skjorta och en lysande röd sidenbalsduk. Den gamla baronessan kom emellertid att mer och mer hålla af den unge mannen och då hon, som eger en ganska betydlig förmögenhet, icke har direkta arfvingar, beslöt hon att tillförsäkra honom sina penvingar genom adoption. En sådan rättslig handling fordrade juridisk sakkunskap och baronessan, som sjelf hade denna, men förut hade haft tillfälle att njuta godt af en af Kjöbenbavns detektiva polismäns goda praktiska förstånd, skickade bud på denne och utbad sig hans råd. Öfverkonstapeln infann sig, afhörde baronessans berättelse om unge landsflyktige grefven och fick tillfälle att se och tala med denne. Detta samtal skulle emellertid ha ledsamma följder. Polismannen fick genast, med den för detta stånd egendomliga instinkt, för sig att här ej stod så rätt till eller att grefven var, såsom han uttryckte sig, en förklädd barberarelärling, och han anstälde under hand en vidt omfattande undersökning, hvilken till sluts också ledde till det önskade resultatet. Grefve Joseph de Lambert, ättlingen af furstliga huset Lichtenstein, visade sig vara en skollärareson från norra Sjelland, som hade tagit afgångsexamen från ett seminarium med mycket klena betyg och derpå flackat omkring i Sverge tills han nu försökte sig i de aristokratiska kretsarne här i staden. Häromdagen blef hr grefven under polisens tillsyn forslad till sin fattiga födelseort. Sic transit gloria mundi! SR Elektirobiologien i Melbourne. En resande från Australien berättar följande: Scenen är i Melbourne. En s. k. professor hade på alla gathörn med kolossala, färgade bokstäfver och i en bombastisk stil gifvit tillkänna, att han i Colosseums stora sal ämnade hålla en offentlig föreläsning öfver Mesmerismen eller Elektrobiologien, som han också behagade kalla sin vetenskap eller sitt humbug, hvarjemte han naturligtvis gifvit tillkänna, att han sjelf vore en eminent man utan like. Hela verlden strömmade till Colosseum. Den teoretiska delen af föreläsningen var redan förbi och den -ojemförligt intressantare praktiska delen skulle pu vidtaga. Hvar man beredde sig att med den spändaste uppmärksamhet taga i betraktande verkningarne af det subtila mystiska fludium, som hr professorn hade i sitt våld. De kandidater, hvilka ur församlingen trängde sig fram för att erbjuda sig som experimentalfälf, voro, i enlighet med humbugs vanliga sed, till största delen legda handtlangare, som i grund och botten gjort sig förtroliga med den lösen, som ingenstädes iså hög grad som på detta ställe af jordklotet gör sig gällande: genom tjenster och återtjenster varar vänskapen längst. Blott en bland dessa kandidater syntes något misstänkt. Det var en undersättsig, ytterst kraftigt bygd man, tydligen en kolonist från skogstrakten, som syntes särdeles angelägen att blifva föremål för professorns experimenter. Min vän B., som satt bredvid mig och som egde en tjugoårig kolonial erfarenhet,, hviskade till mig: Pass på, om icke den der gynsaren har något skälmstycke i sinnet; betrakta blott hans ansigte. Professorn tycktes emellertid antingen icke misstänka något ondt eller också, hvilket är lika antagligt, spekulerade han på att vinna den misstänkte främlingen på sin sida. Dessutom var det honom så mycket svårare att tillbakavisa nybyggarens anbud, gom publicum sekunderade den senare, och följaktligen antogs det också af professoren, som det tycktes, med största beredvilliget. Man skred alltså till affären, som det heter i Australien, och inom kort trodde sig professorn skönja, huruledes mannen — långt förr än han väntat — började att viljelöst följa honom, och efter ännu he minuter var historien fix och färdig; viljelösheten var fullkomligt uppnådd. Utstrålningen af det märkvärdiga ämnet hade öfver träffat sig sjelf