Skulle dessa bönder — dessa låga varelser — vara modiga och se ättlingen af den tappraste bland riddare, en dotter af huset Ribaumont, darra? Hon hemtade sig genast och svarade stolt: Jag är icke rädd. Men naturen tog dock ut sin rätt och hon tillade med qvinlig bäfvan: Men det är dock Tempelberrarnes kloster! Det spökar här! Säg mig hvad jag har att vänta. Jag säger eder för sanning, madame, sade Routron, ingen som jag här gifvit her berge har någonsin sett något. id vår kristna tro — ingen ande eller öfvernaturligt väsende har någonsin stört deras hvila; men de hafva stärkt sig med bedjande och psalmer. Jag beder också! Jag har en psalmbok, sade Eustacie, och inom sig tillade hon: Nej, de skola icke se att jag är rädd. För öfrigt — spöken kunna ju ej göra annat än skrämma mig; de kunna ej röra menniskor; helgonen och englarne tillåta det icke — och det vore mycket värre att möta min farbroder, än en Tempelherres vålnad. Men att klättra uppför denna branta trappa och underkasta sig att blifva lemnad allena med Tempelherrarnes vålnader, var den svåraste pröfning som ännu träffat flyktingen. Medan hennes trötta fötter förde henne upp för de bristfälliga trappstegen, drog hon sig till minnes de många berättelser om allt hvad som nattetid hördes inom dessa murar — psalmer, som öfvergingo i hädiska sånger och slutade med rysliga skri; eller de syner som jagat förvillade resande in i skogar och moras, der man om morgonen funnit dem, darrande och rysande, när de talade om en stor, hvitklädd munk med slamrande vapen och ett lågande eldkors på axeln och på bröstet, som stod på muren och kastade ett skrikande spädbarn ned i afgrunden....