Solen häde just gått ned, då de begåfvo sig på väg. Aftonen var mild och varm, som nästan hvarje afton, ty lyckligt för Eustacie, bade våren varit ovanligt Vacker och värmen tidigt infunnit sig. Bonden bar en packa med sängkläder, hustrun en kruka mjölk och ett bröd, och Eustacie bar, som vanligt, sjelf sina kläder och juveler. Vägen var verkligen icke lång; åkrarne voro små och sedan gick man ett helt kort stycke genom småskogen, der Routron böjde undan qvistar och buskar, hvar hon gick fram, medan hans hustru nästan släpade henne med sig, uppmuntrande henne med vänliga ord. Slutligen kommo de fram till en mur, som de följde ett litet stycke och stannade vid ett torn, tydligen ett trapptorn. Här böjde Routron tillbaka qvistarve af en ofantlig murgrönsranka, och visade foten af en brant trappa, medan hans hustru försäkrade Eustacie att hon ej skulle hafva långt att klättra uppför densamma. Hon visste nu hvar hon var. Hon hade hört talas om Tempelherrarnes gamla kloster. Till största delen förstördt efier ordens afskaffande, hade det sedan alltid stått öde och blifvit medelpunkten för alla traktens spökhistorier, hvilka fasaväckande tilldragelser Eustacie hört berättas hundrade gånger, antingen I skymningen framför spiseln i mor Perrines hydda, eller under lekstunderna i Bellaise, den tiden hon uppfostrades der. Allt detta rann henne nu i sinnet och mot dylikt stod hennes mod icke bi. Hon lutade sig flämtande mot muren och utbrast rysande: I Tempelherrarnes kloster — der — och ensam ! Ja, nådiga fru, mig tycktes att då er herre och man kände sanningens ljus, skulle ni icke behöfva hysa fåfäng fruktan för mörkrets makter.