icke kunde förmärkas vara på väg till der så kallade Tempelgården. Men han sade henne alltid hvar hon skulle invänta honom och hon hade med sig den stora fårhunden. som numera blifvit hennes vän och beskyddare. Sedan de lemnat bäcken förde Martir henne på ensliga skogsvägar ett litet stycke bortom gränsen af hennes eget gods, till en undangömd dal, så instängd af skogbevuxna kullar, att hon ej ens anat dess tillvaro oaktadt hon så väl kände till denna trakt Genom en ovanligt stor trädgård kom hor slutligen, alldeles uttröttad af den långa vandringen, fram till en grupp af stenhus bygda på det dyrbara, varaktiga sätt, som utmärkte de andliga ordnarnes egendomar. Martin uppsökte en bänk, der hon satte sig. medan han gick in för att tala vid bonden Han kom snart tillbaka, åtföljd både af Routron och dennes hustru. Dessa båda voro i sitt väsende mera rättfram ock mindre vördnadsfulla än hennes eget folk, men ytterst vänliga och bjertliga. De voro af medelålder, mycket ordentligt klädda, och med allvarligt, tänkande utseende, som om lifvet för dem var en mycket tyngre börda än för deras gladare grannar. Jag önskar er en god dag, min fru, sade bonden och lyftade på sin bredbrämade hatt. Jag är glad att i nödens stund kunna tjena en sanningens vän. Min make var det, stammade Eustacie: Ack, stackars liten, sade hustrun och närmade sig, då hon såg huru varm, uttröttad och uppgifven den unga qvinnan var. Kom in, käraste barn! En Bartolomeibred! Ack, ack; Seså, stöd dig på mig, lilla vän. Att blifva duad af mor Routron var en icke så alldeles behaglig öfverraskning, men de hjertliga, välmenande orden gjorde godt