TT PPP PRI PER AE ) blef införd, bländades han af och på särskild rekommendation hade man lagt på honom de allra tyngsta arbetena. Hur stor måtte emellertid icke straff-fångens öfverråskning ha blifvit, när en vacker dag, medan han under bevakning stretade med sina tunga arbeten; han fick se en grann ordonnansofficer komma till grufvan i ett elegant ekipage, eskorteradt af ett detachement kosacker, stiga ur och komma emot sig under djupa vördnadsbetygelser, i myndig ton befalla borttagandet af fångens kedjjor och hans beklädande med fina kläder, särskilt med en pels af högt värde. Allt det der gick med största skyndsamhet och utan att ett ord sades åt den gamle Kommissarow. Sedan den första förvåningen gått öfver, anhöll fången ödmjukt om förklaring på gåtan, men detta nekades honom. Man bjöd Kommissarow stiga upp i vagnen, der ordonnansofficern satte sig vid hans sida, lemnande hedersplatsen åt vår hjelte. Det var långt från grufvan till Tobolsk, Sibiriens hufvudstad, der generalguvernören residerar. Vägen dit tillryggaiades på några dagar och vagnen stannade vid trappan till guvernementspalatset. I den förnämsta salongen, dit Pappa Kommissarow len anblick, som der mötte honom. -Generalguvernören väntade honom .Ider, omgifven af myndigheterna i Tobolsk och hela garnisonens officerare alla klädda till parad i Straffångens förvåning steg till sin högsta höjd när han såg den så mägtige guvernören i sin präktiga uniform skynda mot bonom med öppna armar, falla på knä och kyssa hans fötter, under det höga fröjderop från de församlade skakade palatsets murar. Fader till czarens räddare! Jag ger dig nåd! sade generalguvernören; vår store kejsare gör dig fri! Du har aldrig begått något brott, genom ett misstag af domstolarne har du kommit till Sibirien. Huru skall du kunna glömma alla de lidanden du utstått! De trogoa ryssarnes dyrkan, din sons ära skola gifva dig ersättning för dina stora olyckor ! Efter denna allokution reste sig generalguvernören och åtföljd af cortegen beledsagade han sin gäst till en annan salong, der en splendid måltid var anordnad och Kommissarow placerades på guvernörens högra sida. Skålar föreslogos för czaren och hans räddare i de vackraste ordalag och dermed slutades festtillställningen. Följande dagen reste f. d. fången till Petersburg med en talrik eskort. Ar icke detta en fullkomligt asiatisk scen och huru skulle vi med våra europeiska ideer kunna förstå den? En hög funktionär lismande artig mot en stortjuf, troende sig derigenom kunna vinna sin höge suveräns ynnest! Men de som känna Ryssland skola ej häri se någonting ovanligt. Autokratien har så förfäat folket, att känslan af stolthet och personlig värdighet, de europeiska racernas ära, är alldeles okänd för de ryska embetsmännen. Om någonting kan ursäkta dem, så är det den omständigheten, att de äro asiater, att kejsaren, i sin egenskap af den ortodoxa religionens öfverhufvud, är för dem representanten och den trogna afbilden af Gud. Allt hvad kejsaren gör, allt hvad han befaller utgår från Gud. Kejsaren kan icke misstaga sig; han är ofelbar liksom påfven; hans ofelbarhet bestrides aldrig, något som dock händer påfven. Se der hvarför Ryssland blir, inom ett århundrade, en fara för Europas oafhängighet, såvida ej de särskilda folken inse, att de skola sluta sig samman i en konfederation och bilda Europas Förenta Stater. Såsom moral af den ofvan skizzerade scenen böra vi anföra, att kejsaren och hans ministrar blefvo så lagom nöjda med den 6clat som general guvernören i Sibirien hade gjort af den gamle straffångens frigifvande. Kejsaren lät också guvernören få kännedom om sitt misstag deröfver. För att bespara regeringen det outplånliga löje, som skulle uppstå i Europa och Amerika om denna småtrefliga frigifningsaffär blefve känd, lagade man så att det blef alldeles tyst med hela saken, och ubben Kommissarow blef internerad i en långt rån Petersburg belägen stad. Han fick der ett tillräckligt underhåll och stannade i den obemärkta ställning, som såväl öfverensstämde med hans förflutna lif, under det hans lycklige son, öfverhopad med hedersbetygelser och rikedomar, blef Rysslands hjelte. Men allt blir bekant till sluts ändå. Despotismen förintar själarne, men den paralyserar ej tungorna, och så länge ordet wller pennan finnes i ett hörn af verlden, skola begångna brott liksom begångna dumheter förr eller senare bli allmänt la. — Huru ezar Peter uppfostrade ryska adeln. Då czaren ville att största delen af hans ofantliga rike skulle anses tillhöra Europa, så måste han också rikta sina hufvudsakliga sträfvanden på att söka europisera sitt rikes främsta män, de förnämaste ryssarne, och framförallt sin närmaste omgifning. Detta insåg den allsmäktige reformatorn Och sökte att på sitt sätt verkställa det. Han förskref från Paris ett betydligt antal modister, frisörskor och kammarjungfrur och lät fördela hela samlingen bland fruntimmerna vid hofvet. Tillika gjorde han bojarernas fruar af högsta rang dyrbara presenter i kläder och toilettsaker af alla slag, allt hemtadt från Paris. En utomordentligt sträng enskild förordning för hofbaler, soirber 0. 8. v. skulle derefter lända de ohyfsade sköna till iakttagande af ett anständigt och elegant sätt vid deras entr. Bland de många olika föreskrifterna i denna förordning nämnes en, som framför de öfriga torde vara värd att befordras till trycket, säger en samlare, som lemnat denna berättelse till; Hans Wachenhusens tidskrift. Enligt ifrågavarande föreskrift var hvarje dam förpligtadPatt efter slutad dans framräcka sin hand, att af kavaljeren kyssas. Den dam, som vågade underlåta detta, erhöll 10 till 15 par ris. Under det czaren i egen person noga öfvervakade att denna föreskrift följdes, måste hans lifkusk, en tartar — hvilken sedermera blef grefve Kutaissoff — utan: anseende till person genast verkställa bestraffningen. En af de första bofdamer, som på detta hårdhändta sätt blef civiliserad, var den unga och vackra furstinnan Galitzin. . Men i det hela gick damernas civilisation vida lättare för gig än herrarnes. Desse ansågo czarens angrepp på deras vilda tofviga skägg och långa kaftaner såsom det fruktansvärdaste tyranni och och förbannade Peter den store för hans begär att införa nya seder. Mei genom den obevekliga konsegvensen och hänsynslösa genomförandet lyckades czaren i detta gäsom i så många andra fall att genomdrifva sin vilja, i