Aftonbladet – 16 september 1869, sida 2

mycket kärare lifvet är mig nu, än det var der uppe der jag satt innestängd, ensam me thin oro. Se, och hon visade en bukett af åskliljor och purpurröda skögsblommor, de är fann jag i skogen; de växte upp ur en död och skroflig trädrot, och bredvid, skyddadt af hallelujah-blommans treflikiga blad, var ett fågelbo: fågeln låg på äggen och såg på mig med kloka, svärta ögon — hon för stod att jag icke skulle göra henne något ondt. Och det påminte mig om något, som jag hört för längesedan, om att den gode Guden sörjer för fåglarne under. himmelen; och jag förstod att han skulle sörja för mig och de mina också, eftersom jag. ej har nåsot att luta mitt hufvud till. Ack, ack! snyftade Veronika, nu blir on ett riktigt helgon! Hon skall säkert dö! Ah, nådiga fru, kära, dyra, nådiga fru! hör slott hvad jag har att säga. Om ni bara visste huru fru de Bellaise sörjer öfver er! Hon skickade efter mig — ack, blif icke otid, ära, nådiga fru! Jag vill ingenting höra om henne, sade Justacie. ; Nej, hör mig, af nåd, hör mig ett ögon Nick, madame! Hon gråter och ängslar sig ör er skull, det säga alla systrarne! -Hon inner intet nöje hvarken i jagt eller besök; ch i går åt hon ej mer än sex af syster 3ernardines bästa syltkakor. Hon gör ingening annat än väntar på underrättelser från madame. Och hön skickade efter mig, och ad och besvor mig, om jag visste hvar min ru var, eller kunde finna henne, att då bönfalla tt ni måtte förlita er på henne. Hon vill värja på alla reliker i kapellet att icke låta err chevaliern få en aning derom, om pi ara ville lita på henne och icke taga lifvet f er med dessa ohyggliga vandringar i skoarne Forts.)