Aftonbladet – 16 september 1869, sida 2

sången i kapellet och leksystrarnas sladde på klostergården. En annan gång insmugglade. hån henne med klockarens tillbjelp, i den stora läns herrliga kyrkostolen bakom hvars galler ocl förhängen hon var fullkomligt dold. De enda gång hon ej blifvit varnad stod hon oci ältade degi Martins stuga medan jagtsäll skapet passerade förbi, och en af soldatern: kom in och frågade botden om han hört något om flyktingen. Det var sällan möjligt att sammanträffe med mor Perrine, som omsorgsfullt bevaka des, emedan man antog att hon borde vet: hvar hennes fördna tosterdotter uppehöll sig men en afton vågade sig Veronika upp til Martins gård, ty hon visste att. de båda herrarne rest till Saumas och i deras frånvarc slappades alltid vaksamheten. Det hade varit en regnig dag, men skogarne voro på sådana dagar Eustacies säkraste tillflykt, och när solen innan sin nedgång blänkte upp litet, fick Veronika i dess sken se sin matmoder, drottningens gunstling, ledande vid ett groft rep en liten raggig.ko, med klocka om halsen. Hon var insvept i sin stora grå kappa med bufvan tätt tilldragen om ansigtet, men en lång, svart hårlock, våt af regnet, föll ned i pannan; hennes kläder voro också genomvåta, de tunga träskorna buro märke af dyh, hvari hon vandrat, och hon var blek af trötthet och kyla: Stackars Veronika blef alldeles öfverväldigad af denna syn. Hon kastade sig på knä, vrät och snyftade, som om hennes hjerta ville brista, och förklarade att det var alldeles som abedissan fruktade: fru baronessan skulle på detta sätt alldeles taga lifvet af sig. Tyst, Veronika! sade Eustacie; detta är däraktigt. Jag är trött och mina kläder iro våta af regnet, men o! om du visste huru