Aftonbladet – 15 september 1869, sida 3

tde tt, tt sh r. pe er n m g sigtigt land och fingo snart syn på de tv hundarne, som sprungo fram och tillbaka under det ett par menniskor stod och blic kade utåt hafvet efter oss. Vid det ställ der vi landade gingo klipporna icke alldele ut i hafvet, på en kort sträcka var kuster temligen låg, så att vågornas kraft icke val så häftig. Efter hvarandra landade båtarne men tre eller fyra af dem kantrade i bränningen och flera at de räddade kommo lungvåta upp på stranden. Jag var i den sista båten som kom i land och skulle just hoppa ur den, då en störtvåg kom och stjelpte både mig och båten upp och ned och skickade mig och flera andra ut i vattnet på hufvudet i stället för på benen. Emellertid blefvo vi alla räddade och fingo af fiskrarne den glädjande underrättelsen, att de tre andra båtarne likaledes landat, men längre vester ut. Det kan i sanning kallas en lycka, att intet menniskolif gick förloradt under så vådliga förhållanden. De två hundarne, som varit så att säga våra räddare, visade sig sin race värdiga. De lemnade , Jicke vattnet förrän den siste skeppsbrutne 1 I hade kommit i land, och den ena af dem Iräddade ett litet barn, som vid omhvälfnin1 Igen af båten glidit ur modrens armar. Det I var en vacker syn att se det trogna. djuret t lägga barnet ned för sin herres fötter. 1) Vi voro nu således alla räddade, och der glädje, hvarmed vi skakade hvarandras hän, I der, kan ej beskrifvas. Men, sådan är nu Jmenniskans natur — så länge vi sutto i bå, I tarne, lät det blott: Herre! Lifvet, endast lifvet men då vi stodo på fastland började I klagandet öfver det förlorade bagaget. Det I var just ej heller utan orsak, ty, som förut I sagdt är, olyckan hade drabbat de flesta pasdsagerarne medan de låga i sina sofplatser, och få af dem hade pifvit sig tid att kläda på sig; många hade i ifvern att komma ned i Ibåtarne lemnat efter sig både penningar och värdesaker. Det var bedröfligt att se passagerarnes beklädnad, isynnerhet qvinnornas och barnens: gamla, tunna kläder, på fötterna endast strumpor; morgontofflor och dylikt. En min landsman, en dansk bagaremästare, figurerade med en skinntoffel på ena foten och en gummigalosch på andra. Man kunde emellertid icke hjelpa det — personer, som lemnat Amerika såsom välmående, stå nu i Europa med tiggarstafven i hand. En lycka var det, att större delen af passagerarne blott varit på besök eller skulle på besök och derföre endast förlorade sina reseffekter. Emellertid: . blefvo qvinnorna och barnen inlogerade i tre torftiga fiskarehyddor, som funnos. vid landningsplatsen, under det männen måste tillbringa natten på hvad sätt de bäst kunde. Några af Germanias befäl dedde ut korna ur ett fähus och slogo sig ned der. För besättningen blef ettistort tält uppslaget på stranden. Vi två danskar och några ana på en vind få tak öfver hufvudet. Då emellertid sömn icke. befordras genom att man usla boningen att svigta och regndroppar genom taket höllo våra kläder fortfarande våta, anstälde vi betraktelser öfver, om och huru länge våra båtar skulle uthärdat detta väder, ifall vi icke lyckligtvis funnit land. Söndagsmorgon, den 8 Augusti, inbröt, stormen hade lagt sig, men dimman fortfor. Omkring 100 af passagerarnae, deribland några qvinnor, måste nu företaga en vandring till Trepassey Harbour, 15 å 16 engelska mil, på en väg, hvars like jag aldrig beträdt. Det gick berg upp och berg ned, genom moraser, öfver små strömmar, under det vägen på flera ställen var belagd med verkliga jettestenar, hvilkas skarpa kanter lofvade att vackert tilltyga den, som skulle ha olyckan att falla omkull. På ett ställe måste vi springa öfver ett bredt vattendrag från sten till sten, litande på ögat och den kraft, vi knappast voro i besittning af. Och en sådan väg beträddes af qvinnor, af hvilka en: hade tofflor och en annan blott strumpor på fötterna! Under vägen kommo vi flera gånger till hafsstranden och fingo då en sorglig bekräftelse på, att alla våra saker voro förlorade. Så långt ögat kunde nå var håfvet betäckt med spillror, spiror, koffertar o. s. v. Stranden var öfverströdd med Havanacigarrer, amerikanska väggur, symaskiner, lemningar af stolar och bord o. s. v., allt mer eller mindre förstördt. Ett par gamla bref funnos, hvilka jag qvarlemnat på skeppet i en mycket bastant liten trälåda, försedd med lås och två hakar. Fram emot aftonen kommo vi till Trepasey Harbour, hvarifrån vi efter ett par dasars förlopp af franske krigsångaren LatouchePreville fördes till S:t Johns. Härifrån reste vi med ångaren Cimbria till Hamburg. Komvaniet, hvilket lidit en stor förlust genom xermanias skeppsbrott, sörjde efter omstänligheterna väl för passagerarne under återstoden af resan, och vid framkomsten blefvo 20 thaler utbetalta till hvar och en; det var visserligen en ringa tröst för förlusten af våra saker, men det visar dock en god vilja. Jag kan icke sluta denna skildring .utan utt säga, det passagerarne äro synnerlig tack skyldiga förste officeren (styrmannen) Meeske, vilken under dessa kritiska förhållanden viade sig vara fullkomligt vuxen sin plats, amt likaledes förste ingeniören Freund, hvilen nattetid med svullna och sönderrifna föter tre gånger företog den vandring, som vi undra funno så besvärlig vid full dag, likaom han under hela tiden var outtröttlig i ina omsorger för de räddade. BENEN Drätselnämndens räkenskaper. Rörande detta ämne har plats blifvit i tidningen egärd för följande förklaring. Till beriktigande af en i Aftonbladet för sistidne fredag införd artikel, deruti det lägges drät-! elnämnden och isynnerhet dess sekreterare till ast, att nämnd: äkenskaper för 1867 icke blifAT a RR dra af passagerarne prisade oss lyckliga att har våta kläder på kroppen, lågo vi vakna. : Under det en fruktansvärd storm bragte den 0 då bd vm. fed krrtjed ek fn nd br dn TALK LE TS