Aftonbladet – 15 september 1869, sida 3

Eustacie kröp följaktligen in i häcken, och lutade sig mot stammen af en stor jernek, af en tnderlig dragningskraft lockad att välja en plats, der hon, sjelf osedd kunde se ned å ryttarne, som galopperade utåt vägen. Närmare; närmare, kommo de, och -skälfde, dock mera af harm än af fruktan, då hon BY ej blott sin onkel i hans bästa, väl bibebållna gröna drägt, utan ock Narcisse utstyrdt i alla sina vanliga grannlåter. På en gång stannade de, just under trädet, der hon satt! Var hon upptäckt? Ah! här delade sig vägen, så att en gick till klostret och en annan till bongården, och som Martin fruktat, stannade äc för att sända ett bud efter honom, medan chevaliern och hans son väntade under eken och fortsatte sitt påbörjade samtal. Så står det till, således! Ett vackert slut på affären! sade Narcisse. Bah! Visst icke slut. Vi skola snart fånga henne igen.. Jag har talat vid eller sändt bud till hvarenda guvernör i alla städer, som den lilla rymlingen måste passera och ingen af dem skall låta henne slippa undan. Vid första stadsport är hon vår. Nch sedan? Åh, sedan skola vi få henne mild som ett lamm. (Eustacie bet ihop RAR Alla skola upprepa samma historia att hennes giftermål var ogiltigt; hon kan ej-annat än tro det till sluts och måste vara tacksam för det vi öfverse med denna förvillelse och återupprätta hennes heder. Mycken tack, gode farbroder,, mumlade nästan hörbart den osedda åhörarinnan. Godt; det är för mycket land här att kasta bort, men saken är illa handlagd och bar blifvit förskräckligt intrasslad och obehaglig. (Forts. föjer.)