Aftonbladet – 15 september 1869, sida 3

ost till matsäck; tre, fyra kor betade lugn framför henne. Från den högre liggande de len af ängen, under askträden och hasselbu. skarne, kunde hon se de vida fälten, någr: få hus och sitt eget ogästvänliga slott. Hon hade i slottet tillbragt mången svårare dag än denna, ute i den milda, frisk: vårluften, med känslan af att vara fri, och på denna första framgång bygda, obegrän. sade förhoppningar till sällskap, Hon läste sitt radband fitigt och ifrigt, i hopp att hen: nes böner för den bortgångne makens själafrid skulle vara lika verksamma ute på fältet, som i kyrkan, och föröfrigt voro hennes ögon och öron hela dagen ifrigt på vakt, spejande efter hvarje ljud eller föremål, som närmade sig... En gång kom Lucette med en skål varm soppa och med viötiga nyheter. Hela klostret var i ett obeskrifligt tillstånd af förvirring och förskräckelse; bud-bärare hade blifvit utsända i alla riktningar och herr chevaliern sjelf hade gifvit sig ut att söka; men de skulle snart få höra närmare derom, ty Martin var med och låtsade vara bland de ifrigaste spanarne, tör att desto lättare kunna föra dem af rätta vägen, Senare, långt fram på dagen kom Martin öfver ängen, och hade just hunnit fram till häcken, der Eustacie satt. dold, då den stora hunden som följde honor, spetsade öronen och lyssnade: hästtraf och bjellrors klingande hördes på afstånd ute på landsvägen. Eustacie lyftade varnande lugret och såg häpen ut. : Det måste vara chevaliern, som vänder tillbaka. Madame är tvungen att vänta ännu en stund. Jag skall gå hem, eljest kunde det falla demin att skicka ut och söka mig;och då vore allt förloradt: Jag kommer tillbaka så fort faran är förbi, och under tiden är det bäst madame gömmer sig i häckena vå