Aftonbladet – 15 september 1869, sida 2

En i Osterrike mycket bekant läkare, dr W. Schlesinger, har nyligen i Neue freie Presse skrifvit en artikel om kejsar Napoleons helsotillstånd. Nämda artikel har väckt betydligt uppseende, hvarför vi vilja lemna några utdrag ur den. Ett telegram från Brissel har i dessa dagar, säger dr Schlesinger, väckt icke ringa nyfikenhet och sensation genom sitt högst märkvärdiga innehåll: Kejsar Napoleon är ännu mycket lidande af sin Prostata-sjukdom; Niels död (han dukade under för ett dylikt ondt) har gjort ett djupt intryck på kejsaren. Efter att ha omnämt hvilken panic detta telegram framkallat på alla europeiska börser fortsätter hr S. sålunda: Hvem är då denna Prostata? Hvad är den, hvar sitter den, hvilken roll spelar den? Är det ett ädelt eller oädelt organ, kan det undvaras eller icke, är det synligt eller osynligt? Är det en muskel, en sena, ett ben eller en körtel? Med dessa frågor bestormades jag från alla sidor. Hvad och hur skall jag svara härpå? Jag vill försöka, ehuru det ingalunda är lätt. Prostata är en körtel och de förnämsta läkare äro ännu icke ense rörande denna körtels fysiologiska mission. Prostata ligger, omgifven af vigtiga organer, så att säga, midt i den märkvärdigt komplicerade och dock ännu märkvärdigare konstruerade menskliga organismen, och den omgifver, skyddar och bevarar isynnerhet en af dessa, Körteln är dold och kan blott delvis och på omvägar åtkommas. Är prostata belagdt med fett förorsakar den många obehagligheter. Anatomer, fysiologer och pathologer anställa djupa vetenskapliga undersökningar af detta organ, och naturforskare gifva populära förklaringar deröfver. Prostatasjukdomarne kunna vara inflammation, för-. bening och förstoring och prostata kan öfvergå i suppuration — den kan göra lifvet till on lång och pinsam tillvaro, till och med hota det. ; Att en lång serie af smärtsamma lidanden förmörkar humöret och lifvets glädje, förlamar tankens fria flykt och fyller sinnet med mörk förtviflan och ångest, derpå hafva vi ett litterär-historiskt exempel i en af de eldigaste själar och ädlaste tänkare, som någonsin funnits till, nemligen Jean Jacques Rousseau. Ett kroniskt pinsamt prostatalidande gjorde honom yr i hufvudet och skakade till den grad hela hans nervsystem, att han i sin Emile gaf sin förtviflan luft i ett bittert utfall mot läkarne. Sjukdomarna i prostata äro icke ärftliga, icke smittsamma, icke absolut farliga, men deremot långvariga och protens-artade. Ebb och flod af förbättring och försämring vexla oupphörligt och botandet är sällsynt och problematiskt, mest derför att tillfället att komma åt den är så svårt -kort sagdt, prognosen är oftast ogynnsam. På denna för läkarne så otacksamma mark finnes blott ringa lager att skörda och prostata är iksom ryggmärgen ofta syndabocken för den psäkre och vacklande diagnostikern. Hon r den obarmhertiga och skyldiga -modren till otaliga lidanden, men äfven många, hvari hon är oskyldig, bli diagnostiskt henne tillräknade. De oskyldiga sjuka tömma vanligen under sina årslånga lidanden hela den utoch invändiga therapeutiska apparaten, ofta ombyta de läkemetoder och läkare — vid de första dunkla stadierna resa de vanigen till Vichy, Carlsbad o. s. v. och vid mera prononcerade fall till Kreutzwald-Hall m. fl brunnsorter. . Låtom oss nu vända från lidandet till den idande, till kejsar Napoleon. Jag anmärker i förbigående: I Juli 1861 omtalade tidningarne att kejsaren led af sockersjuka — jag skref då: Kejsaren är i Vichy. Frågar man mig hvad jag tror om det nyligen bekantgjorda erkännandet af kejsarens sjukdomstillstånd, så svarar jag, att jag icke blott tror derpå, utan äfven är fuollt öfvertygad derom samt att det är karakteristiskt för Tnileriernas hermetiskt slutna hemligheter, att diagnosen af ett prostata-lidande icke långt förut blifvit verldsbekant. Från högst pålitligt håll, en högst ansedd läkare, har jag fått mig meddeladt, att kejsaren lider, såvidt man kan veta, af en kronisk prostata-inflammation. Upprepade smärtsamma anfall. — dem man förkunnat vara rheumatiska — bestämde kejsaren redan 1867 att konsultera utom Nelaton, med hvars behandling han var missnöjd, den berömde prostataspecialisten Guillon; som äfven undersökte honom. Man tänkte på sten, emedan, enligt Civiales utsago, en sten blifvit funnen i Napoleon den Förstes blåsa, men blott diagnosen af en hypertrofisk prostata blef konstaterad. Döden är icke estetisk, säger Goethe, och denna sjukdom tillåter hvarken den sjuke eller läkaren något diplomatiserande. Börsen och verlden för öfrigt måste vara beredda på att då och då höra talas om häftiga anfall, hvaraf Frankrikes kejsare lider. Dessa anfall behöfva icke medföra det värsta, men de kunna göra det; i och för sig äro de icke tecken till akut fara, men de kunna oafvändt utveckla sig dertill. Men lider: kejsar Napoleon, hvarom man knappast kan tvifla, af prostata-krämpor, så förstå vi godt att han vid ett framskridet stadium äfven känner behof af att kasta alltför stora, alltför ansvarsfulla regeringsomsorger från sina imperatoriska skuldror; ty ve det land och det folk, som skola styras absolut af en sjuk monark och af en sådan sjuklings nycker, missmod och försagdhet. Och det skulle såväl från patologisk m psykologisk synpunkt vara högst märkvärdigt att iakttaga om -— likasom man från många håll tillskritvit Napoleon I:s rastlösa okufliga krigslusta hans egendomliga blodfulla kroppskonstitution -— Napoleon III:s plötsliga hållning konstitutionalismen haft sin rot i kroppslig sjuklighet — en politisk metamorfos så mycket mera sannolik, som äfven kejsarens. kamrat i lidandet, den nyligen flidne krigsministern Niel, var plågad af samma sjukdom, Och på så sätt sprider patologien ganska fta ljus öfver såväl den enskilda menniskans som folkens historia, och sålunda skrifver len så illa utmålade materialismen — verldsnistoria.