Aftonbladet – 15 september 1869, sida 2

STOCKHOLM den I5 Sept. Helsingfors Dagblad, den mest framstående organen inom den finska hufvudstadens periodiska press, fäster uppmärksamheten på en särdeles märklig och karakteristisk företeelse inom Finlands sociala förhållanden: hufvudstadens alitmera tilltagande preponderans. Helsingfors begynner alltmera, menar H. D., att inom Finland intaga samma dominerande centralisationsställning, som Kjöbenhavn i Danmark och som Paris i Frankrike, och hvartill knappast annorstädes finnas motstycken att uppvisa. Tidningens framställning rörande orsakerna till det påpekade faktum och dess betraktelser öfver de följder, som det kan komma att medföra, låta oss kasta en lärorik inblick i det offentliga lifvet och de sociala förhållandena hos våra bröder på andra sidan Bottniska viken. Vi tro derföre; att äfven svenska läsare skola med intresse taga del af densamma. Det är icke svårt (säger Helsingfors Dagblad) att upptäcka åtminstone en del af de omständigheter, som medverkat och bidragit till det omtalade förhållandets uppkomst. Dit hör, förutom Helsingfors dubbla egenskap af aniversitetsstad och säte för alla embetsverk som omfatta hela landet, den hos oss rådande guvernementala centralisationen, som förlägger tyngdpunkten i nästan alla affärer till styrelsen och dess närhet. Dit hör vidare frånvaron af ett representativt lif med täta och i styrelsens gång ingripande riksdagssammanträden, som gåfve landsorterna impuls att bilda sig åsigter i dagens frågor och tillfälle att göra dem gällande. Dit hör likaledes vårt hemlighetsfalla samt ljusskygga och alltför mycket på diplomati baserade styrelsesystem, som gör det svårt för hvar och en, hvilken icke kan eller tror sig kunna blicka in bakom kulisserna samt följa med sqvallret och onditerna från styrelsekretsarne, -att våga bilda sig en opinion och som försvårar landsortsbladens diskussion af de allmänna ärendena genom farhågan att förmedelst ett möjligen i otid sagdt ord försvåra hvad. man önskade befordra. I alla tider ha hufvudstädernas-betydelse och inflytande varit vida mera utprägladt i stater, der den politiska friheten saknats eller varit föga utbildad samt en mer eller mindre enväldig styrelse varit rådande. Men framföralit sammanhänger Helsingfors centralisering af landets allmänna lif med den omständigheten, att detta lif företrädesvis är ett embetsmannalif, såväl ett lif hvilket för det mesta rör sig bland embetsmän, som ett lit hvari embetsmanna-verksamheten spelar hufvadrollen och der den enskilde hvarken vågar eller har lust att på egen hand företaga sig något samt vara man för sig. Ett sådant lif måste alltid mer eller mindre domineras af den ort, der embetsmannainflytandet är störst. Men om förhållandet än sålunda är förklarligt, så är det dock ingalunda derföre något godt. Tvärtom är, det ett ondt af ganska betänkligt slag; ty det försvagar vår sam. manhållning som nation. I stället för att vara ett folk, lifvadt och genomträngdt af samma anda, uppkommen och utvecklad genom ömsesidig Inverkan emellan landets alla delar, stå vi nemligen på gränsen af att blifva en hufvudstad, lefvande sitt lif i nationens ställe samt förande en mer eller mindre liflös landsortsbefolkning med sig i släptåg. Och faran deraf är ögonskenlig; ty dels så kan det, ifall det allmänna lifvet alltför uteslutande centraliserar sig i hufvudstaden, inträffa att landsorten blir så främmande och likgiltig derför, att det band, som håller den i släptåg, en gång brister och det i hufvudstaden centraliserade allmänna lifvet blir utan understöd från massan af nationen samt förlorar sig i intet. Exempel på något ditåt har man delvis sett i Danmark; och dels så kan det inträffa, att då landsorten icke är van att göra annat än acceptera det af hufvudstaden antagna förhållandet, hela nationens öde i en kritisk tidpunkt biir afgjordt endast derigenom att hufvudstaden på ett eller annat sätt vinnes för afgörandet. Exempel derpå ha mer än nog setts i Frankrike. i korthet, Helsingfors preponderans i vårt sociala lif innebär samma faror, som det af oss förut berörda sociala missförbållande, som förefinnes i nationens splittring i en ståndspersonsklass och den för dennas lif alltför främmande massan af folket. Det förra äri afseende å de skilda landsdelarne detsamma, som det senare i afseende å de skilda samhällslagren. Hvardera är en tudelning af nationen och förlamar dess kraft. SESERETASRRADEISLRT