Aftonbladet – 14 september 1869, sida 3

varit ett utvaldt nöje att göra besök der, uch dessa glada minnen medförde något lifvande och styrkande, som höll henne uppe under den rätt besvärliga vandringen. Hon fruktade hvarken mörkret eller hundarne, som skällde på afstånd, men det var tungt att gå i Veronikas träskor, som hon varit tvungen att påtaga, och det stackars barnet var trött långt innan hon hann toppen af den kulle, der hon förut ej ens märkt att vägen steg uppåt. Det hade nu blitvit stjernklart, Hon satte sig på en sten för. att hvila ut litet, och derifrån kunde hon se såväl ljusen i byn, som i klostrets många fönster, ja skenet från eldbrasan i sitt eget rum. Hon darrade litet af. köld när hon tänkte på värmen derinne, men vände beslutsamt ryggen åt denna sida, drog kappan tätare omkring sg, såg upp ill ett aflägset ljus från vakttornet i hennes eget slott, nu stängdt för henne, och log sedan, då hon skymtade ljus från en bondgärd, långt bort öfver åkrar och ängar, Med stärkta krafter reste hon sig, och fann snart gångstigen öfver ängen till hagen, der hon :å ofta lekte som barn, Vid gårdspor-. ten rusade två stora hundar emot henne högt skällande, men lugnade sig genast vid ljudet af hennes röst. Dörren till huset öppnades, ljusskenet strömmade ut, och en man med bredbrämad hatt på hufvudet visade sig. Veronika, flicka, är det tid att vara ute nu? Blaise, känner ni icke igen mig? Det är vår nådiga fru. Ahl I nästa ögonblick satt den trötta vandrerskan i familjefadrens styra länstol, bonden och hans båda storväxta söner stodo framför henne bugande för sin länsfru, och mor Perrine böjde sig öfver henne i stor Oro, som ej riktigt försvann, fast Eustacie hjertligt började skratta. (Forts.)