Aftonbladet – 14 september 1869, sida 2

ryktade tal i Ajaccio. Förhållandet tyckes vara, att man börjar inse nödvändigheten af ett bättre förstånd mellan kejsaren och prins Napoleon. Personer finnas, som tro, att prinsen alltid har varit en trumf i kejsarens hand, att utspela vid någon stor kris, och att till och med hans senaste tal endast varit ämnadt att känna sig för med, för att komma till full visshet om folks tänkesätt. Om detta verkligen var afsigten, har syftemålet genast vunnits; ty den uppståndelse, som prinsens tal väckt, måste ställa Frankrikes verkligen liberala sträfvanden utom allt tvifvel. Prinsens tal måste betraktas såsom den kejserliga regeringens program, sådant detta måste bli, om man på allvar skall göra sig qvitt de män och grundsatser, som nu inneha väldet, och om konstitutionen skall reformeras på grundvalen af oinskränkt folksuveränitet, kommunal sjelfstyrelse och ministeriel ansvarighet. -Hvad andel prins Napoleon må vara kallad att taga i en ny kombination af denna natur, är en sak, som i hög grad beror på utsigterna till kejsarens snara och fullkomliga tillfrisknande. Skulle kejsaren länge bli i stånd att styra och regera, vore en liberal minister med prinsen i spetsen ett experiment värdt att försöka; men skulle suveränens frånvaro från kabinettet på obestämd tid förlängas, är det svårt att inse, hvem som rimligtvis kunde göra regentskapet öfver kejsarriket prinsen stridigt. I alla händelser kan den nuvarande krisen i Frankrike icke bli utan allvarsamma påföljder, och prins Napoleon har försatt sig i en ställning, i hvilken det icke vore någon god politik af hans kejserlige kusin att skilja sig från eller åsidosätta honom. Så långt Times. Dess artikel har ådragit sig ganska mycken uppmärksamhet i Frankrike, och utdrag af densamma meddelas i de flesta tidningar i Paris. Dervid bifogar Siegcle för sin del den anmärkningen, att Times betydligt misstager sig om fransmännen, då det engelska bladet utgår från den förutsättningen att de äro oförmögna att sköta sig sjelfva och ständigt befinna sig på jagt efter en räddare och beherrskare. Såsom man funnit af senare telegrafunderrättelser, har emellertid prins Napoleon nu åter begifvit sig ut på resor. Skall detta antyda, att någon spänning inträdt mellan honom och kejsaren? Fältet är öppet för gissningar, och man lärer väl först om någon tid, genom den utveckling sakerna taga, kunna få någon ledning för att bedöma huru dermed verkligen hänger tillsammans.