Aftonbladet – 13 september 1869, sida 3

liga Donauflodens stränder har man mottatagit oss med kärlek och hängifvenhet Tappra, donska kosacker! Liksom min höge fader anser som en stolthet att vara edei hetman, är äfven jag stolt öfver att bekläds samma värdighet, Måtte det krigiska mod som I hafven ärft af era förfäder, fortplanta sig hos eder intill senaste slägter. Jag, såväl som hvar och en af eder, väntar med otålighet på tillfället att genom nya bedrifter infria vår högtälskade monarks stora tillit och hela ryska rikets förhoppningar.n De oroande rykten, som cirkulerat om kejsar Alexanders helsotillstånd äro enligt de officiella ryska tidningarne, ogrundade. Dock medgifves, att kejsaren under sitt vistande i Livadia fått ett anfall af melankoli, hvilket varat under flera dagars tid, hvarunder han ej velat se någon af sin omgifning. Detta tillstånd lärer emellertid ej vara sällsynt, och nu hade det blott förvärrats af en lätt förkylning. Detta var dock mer än tillräckligt för att förmå flera guvernörer i provinserna att paradera med underdånigt fjesk, hvarföre de befalte att det skulle anordnas kyrkliga högtidligheter och hållas offentliga böner för kejsarens helsa. Detta fjesk har dock gjort fullständigt fiasko, och som det dessutom väckt stort missnöje vid hofvet, gör man sig nu all omak att vederlägga ofvannämda rykte, hvilket båda de partier, som för närvarande kämpa om makten i Ryssland, dettyska och det moskovitiska, velat exploitera till sin fördel. DONAUFURSTENDOMENA. Furst Carl af Rumänien har den 5 dennes öppnat nationalförsamlingen i Bukarest med ett tal, hvari han tillkännagifver sin afsigt att företaga en längre resa till stormakternas hof i vestra Europa. Denna resa har han den 7 dennes anträdt, i det att han begifvit sig till Wien för att aflägga ett besök hos kejsar Frans Joseph. Från Wien skall fursten begifva sig till Schweiz för att besöka sin familj, som för närvarande vistas derstädes, och vidare resa till Paris, Brissel och Berlin för att uppvakta skyddsmakternas suveräner. LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Welhaven; Samlede Skrifter; Bind 4—8 — Öberg, Den praktiske landtmätaren J.S. Velhavens Samlede Skrifter. Bind 1—8 Kjöbenhavn 1867—68. Gyldendalske Boghandel. För nästan alla de män, som under det senaste -halfva århundradet i Norge känt sig manade att egna det offentliga lifvet något verksamt deltagande, har det varit en egenhet,-att de starkt känt den förpligtelse, som skalden talar om i versen: Hvad du evner, kast af i det nermeste Krav! — förpligtelsen att uppträda hjelpande, medarbetande öfverallt, der ett behof finns att tillfredsställa, något godt att befrämja, bristfälligheter att korrigera. Det finns knapt någon bland Norges mera begåfvade män, som icke har måst slösa med sina ansträngningar på arbeten, som lågo utanför hans trängre fackkrets — i de flesta fall till gagn för det unga samhälle, som har en sådan oändlighet af kraf att fylla, mången gång med en villighet och sjelfförnekelse, som-ha brutit krafterna och grånat hjessan långt i förtid, men alltid så att den, som på detta sätt hängaf sig sjelf, till gengäld vann aktning och I et hos det folk, för hvars kallande öpnat sitt öra. Verkligt typiskt träder denna egenhet i-.dagen hos Henrik Vergeland — skalden, historikern, denkraftpatriotiske politikern, den i hundra riktningar praktiskt verksamme folkvännen — typiskt både hvad den outtröttliga uppoffripgen och hvad folkets erkänsla beträffar. Det var icke genom verksamhet i någon särskild riktning, som Henrik :Vergeland.vann, sitt vidsträckta erkännande hos det norska folket, allraminst såsom skald; hans poesi förstod massan aldrig; ty han var icke någon folklig skald i ordets egentligaste betydelse. Det var derföre att han til och med der, hvarest han skulle ha handlat klokast i att förhålla sig stilla, var redo att kaste af i de nerme va. Det är i denna punkt, som o!i an honom och hans berömde mc Velbaven tydligast framträder, och det är letta man isynnerhet måste fästa sin uppmärksamhet på, om man skall förstå den närkliga . olikhet, som har gjort och ännu vör sig gällande i dessa båda mäns ställning ill det norska folket, en olikhet, som man ngalunda gifver någon uttömmande förklaing. genom att säga, att den ene är mer opulär såsom skald än den andre, utan som ar sitt innersta skäl deri, att den ene med karp blick för sina gåfvors omfång icke ille vara och aldrig försökte bli annat eller nera än konstnär och derföre egoistiskt drog ig tillbaka till den af massans larm ostörda nslighet, som hans själsgåfvor kräfde för utt komma till utbrott, hvaremot den andre törtade sig hufvudstupa ut i lifvet, ville rara med öfverallt, snafvade och reste sig uer, men allt med en desinvoltura, som röfrade sympatier åt honom, i hvilken ny kepnad han än uppträdde. Under det att Ienrik Vergeland den 17 Maj såg sitt hus nmringadt af en jublande menniskomassa, af vilka största delen kanske icke hade läst vå rader af honom, men icke hyste ringate tvifvel om sanningen af dem gamla myen, att det var han, som hade v,iudstiftet Jagen, gick Velhaven, till och med då vrelen öfver Demringen var på sin höjd, mkring med tyst förakt för denna råa massa, om hade svarat honom med brutale Ranaskrig fra hver en Ego och framkastade lott med retsamt lugn, att det var väll: et af Tidens Tegn; Her er jo Deemring; Hanerne maa gale: Utom i en trång krets kom han på detta ätt att ega ringa kärlek i detta land, som an på sitt vis säkerligen älskade med lika rinnande, lika ifrig fosterlandskärlek som raftpatrioterna, hvilka firade frihetsdagen enom att taga sig ett godt rusoch hedrade äiderneslandet med att kläda sig i vadmal. fen som han sjelf ifrån början hade valt tt stå ensam, fanns det under årens lopp ske heller många, som bröto ensamheten EA SVE RE