Aftonbladet – 13 september 1869, sida 2

Ssarens Veralning Har PIrIaDKiUits fonorade utonomi lärt dem. Handel och militärvälde rifvas icke bredvid hvarandra. . En lika vigtig som länge påyrkad och beöflig förändring i vårt beskattningsväsende ar nu blifvit införd genom k. kungördlsen len 23 sistl. Juli om grundräntepersedlarnes ch kronotiondespanmålens omsättning i penninfar. Denna reform skall utan tvifvel minska tatsverkets ordinarie inkomster; men den skall ustadkomma två stora fördelar: den ena en örenklad uppbörd och redovisning till statsrerket och sälanda medföra en ganska beydligt förenklad förvaltning, och den andra stt redan stadgadt jordvärde, ty hvarje jordgare kan numera på öret beräkna huru stor den grundränta är som vidlåder hans ord, och vid hvarje köp eller skifte kan lisaledes med fullkomlig säkerhet beräknas huru stort kapital grundräntan representerar. Men denna reform håde icke nu kunnat senomföras, om den ej föregåtts af en på sin tid icke mindre vigtig reform, i det äldre beskattningsväsendet. I äldre tider, då tillgången på penningar var oändligt mycket knappare än nu, föredrogo de skattskyldige att bidraga till statsbehofven medelst sådana artiklar som i de olika orterna kunde åstadkommas och in natura utgöras. De skattskyldige åtogo sig derföre att erlägga spånmål, kött och fläsk, kreatar af allahanda slag från och med oxar och kor, ända ned till gäss och höns, smör, ost och ägg, hö, halm, timmer och ved, jern och koppar, körslor och dagsverken (från Upland utgjordes särskildt dagsverken under benämningen avind och vask till Sala silfververk som drefs för statens räkning). Det var utan tvifvel en stor lättnad när dessaräntepersedlar efterhand fingo lösas med penningar. Små persedlarnes lösning beviljades först, de större persedlarne, synnerligast spanmålen, måste länge levereras in natura. Det blet en ökad lättnad när äfven spanmålen fick lösas med penningar; men de skattskyldige lade dock mycken vigt derpå, att de kunde få leverera den in natura, när en rikare skörd medförde en trögare afsättning. j Ränteförenklingen, införd genom k. kungörelsen den 11 Maj 1855, var ett stort framsteg; utan den hade grundräntornas och kronotiondens omsättning i en viss penningsumma, en gång för alla bestämd, icke nu kunnat åstadkommas. Genom ränteförenklingen reducerades räntepersedlarnes antal högst betydligt, och förvandlades till ett efter hvarje orts förhållanden lämpadt inskränktare antal hufvudpersedlar. Denna förvandling verkstäldes efter medelmarkegångspriset för de tjugu åren 1834 till och med 1853. Derefter kunde räntegifvaren alltid med penningar få lösa räntepersedlarne, efter ett Hvarje år enligt de nästförflutna 20 årens markegång beräknadt medelpris. Det förtjenar erinras, att de allra flesta räntegifvare derefter löst grundräntepersedlarne, utan tvifvel emedan de förbättrade kommunikationsmedlen och en lifligare direkt atsättning gjort den indirekta liqvidationen i varor obehöflig. En ganska vigtig af räntegifvarne insedd omständighet bidrog nu till beslutet om grundräntornas omsättning i en fix och oföränder1855 beräknades grundskatten i medeltal till 4,211,000 rdr; men tillföljd af det successivt tiklarne, har medelvärdet å grundskatten under de sista tio åren uppgått till 5,137,000 rdr — således en ökning af 926,000 rdr eller nära 23 proc. En successiv ökning i varavärdena skulle, sannolikt som den är, haft I till följd, att statens inkomst af grundskatten äfven framgent stigit. Men såsom grund för den penninvgränta, som hädanefter kommer att utgå enligt den nya kungörelsen grundad på sista Riksdagens beslut) har tagits medelvärdet af 1834—1853 årens medelpris, samt 1862 års medelmarkegångspris. Derigenom blir statsinkomsten af grundskatten framgent 4,742,000 rdr årligen, eller 531,000 rår högre än den beräknades till då förvandlingen 1855 infördes; men 395,000 rdr mindre än om de sistförflutna tio årens medelbelopp tagits till norm. Statsmakterna hafva således nu gått en I medelväg, med hvilken räntegifvarne böra finna sig belåtna. Det är sannolikt att ju längre reformen blifvit uppskjuten, desto mera hade grundskattens belopp ipenningar ökats, emedan varuvärdena stiga, men penningens värde faller, sannolikt åtminstone. Det är otvifvelaktigt att förslag framgent, T såsom hittills skett, skola väckas om grundskattens kapitalisering för att kunna aflösas. Men svårigheten är dock att kunna uttänka lett verkställbart sätt för denna aflösning, sådant att den kan åstadkommas allmänt, icke I blott å de hemman der grundskatten uppgår I till blott en procent af beräknade afkastningen, utan äfven å de hemman der den uppIgår ända till femtio procent. De hemmansegare som tillhöra sistnämde kategori, och i allmänhet alla de som erlägga en hög grundskatt, relativt till jordens behållna afkastning, äro i verkligheten endast statens arrendatorer och erlägga, särdeles numera, sedan grundskatten är fixerad och oföränderlig — egentligen blott en bestämd ränta å ett kapital, som af räntetagaren icke kan uppsägas. Troligen skall alltid ett stort antal jordbrukare finnas, som föredraga en sådan ställning till staten framför den att vara skuldsatta till enskilda personer, ty någon guldålder — då ingen besväras af skuld — är ej att förvänta. För öfrigt är åtminstone det otvifvelaktigt, att den värvarande konjunkturen är den mest tjenliga för att genomföra en allmän aflösning af grundskatten, d.v.s. att förvandla en fast och ouppsägbar skuld till rörlig och uppsägbar. IRC ADCDEOE Ordensdekorationer. K. M:t har den 8 dennes tillåtit kammarherren frih. W. Klinckowström samt intendenten frih. C. Sparre bära de dem af hertigen af Anhalt tilldelade dekorationer, den förre såsom kommendör, den senare som riddare af Anhaltska Albrecht Björnens orden. — Gåfva. Hertiginnan af Dalarne har TI vid sin afresa från Wisby den 28 sistl. Aug. till de fattioa mom staden skänkt 100 rdr. lig penningränta. Vid ränteförvandlingen. stigande värdet å de nu utgående räntearsR4Ti up Et sti ia så ve fö af va me på i he ne