Aftonbladet – 10 september 1869, sida 2

sa betydande reskassa. — Skeppsbrott. Slupen Hoppet, hemma på land och förd af skepparen O. Nilsson, från hemrten destinerad till Stockholm med stenlast, förlyckades den 2 dennes vid Strömskär, tätt invid ödra ändan af Järflotalandet 1 mil hitom Landsrt. Besättningen är räddad, men huruvida faryg och last kunna bergas, är ännu ovisst. — Etatsrådet Andersen, den utmärkte anske sagodiktaren, har, enligt danska tidingar, den 6 dennes utnämts till kommenör af Dannebrogens 2:dra grad. Den beömde skalden lär i dessa dagar anträda en trikes resa, hvarifrån han ej väntas tillbaka ill Kjöbenhavn förr än i Maj månad näta år. Hans talrika vänner och beundrare hade len 6 dennes, 50:de årsdagen af hans första unkomst till Kjöbenhavn, den 6 Sept. 1819, nbjudit honom till en festmiddag i Vincents okal på Gammelholm, och så många deltagare vf båda könen, som denna möjligen kunde ymma, hade infunnit sig. Bland. desse beunno sig medlemmarne af den arkeologiska congressen Quatrefages och Henri Martin. Konferensrådet Drewsen var ordförande och öppnade festen med en skål för konungen, ut hvilken anledning han erinrade om, att le 4 konungar, under hvilkas tid Andersen efvat, alla hade visat honom godhet och välvilja. Efter en såog af Hansen talade C. Bille för hedersgästen. Vi danskar — sade han bland annat — äro väl böjda för att först fter döden hedra våra berömde män; derför var det vackert, att man hade begagnat detta tillfälle att tacka Andersen för hvad vi voro honom skyldige, och detta så mycket hellre som han under. en del af sitt lif hade rönt mycken orättvisa och misskännande. Det var sällsynt att se ett lif afrunda. sig såsom Andersens; vi hade kunnat följa tila dess skiftningar genom hans cLivs Aventyr,, denna blandning af dikt och berättelse, som på samma gång framlockar löje och tårar. Andersen har skildrat huru han som fattig gosse kom till Kjöbenhavn; vi hafva följt honom under de 7 arbetsåren från 1819 till 1825 och under de förtviflans åren, då cfotresan fullbordades, och då hans resa till Italien likasom upplyste hans lifs gåta, i det. att hans roman cImprovisatoren först riktigt ådagalade hans betydelse. Från den dagen, då blomknoppen bröt sitt stängsel, har han skänkt oss många poetiska skapelser; nu är havs namn kändt, icke blott i hans fädernesland, utan öfver hela jorden. Hans tankar hafva brutit sig väg öfver hela verlden. På Norges fjellar, bland Skotlands claner och på Himalaya — öfverallt läsa småbarnen samma sagor, hvars tankar äro utgångna ur den danska skaldens hjerna. Barnen hemta nytta af denna läsning; de lära framför allt att fatta större kärlek till Gud och verlden. Vi tacka skalden, vännen, och må hans underbara YRKE KR som han bibehållit trots sina 64 år, aldrig öfvergifva honom. Efter detta tal, som åhördes med bifall, drack man under ofantligt jubel skaldens skål, hvarpå kyrköoch undervisningsministern på konungens vägnar till honom framlemnade Dannebrogsordens kommendörskors. Andersen var så rörd, att han hade svårt att tala, men yttrade emellertid ungefär följande: Hvar och en förstår säkerligen huru svårt det nu är för mig att lägga mina ord. I denna stund strömma så många känslor genom mitt bröst. , När jag tänker på den morgonen, då jag för femtio år sedan stod på Frederiksbergs backe, är hela mitt senare lif som en saga för mig. Då anade jag ej hvad som skulle komma, men minst af allt anade jag, att så mycket skönt skulle spira upp för mig. Det var liksom en ödets skickelsa att jag då just uppsökte de många förträffliga män, hvilka hjelpte mig fram i motgångens dagar... Först bör jag nämna Weyse och Sibovi, så Emanuel Baålling, hvilken var den förste borgare som understödde mig, och dernhäst amiral Wulff, hvars hus gästfritt öppnades för mig. Men mitt hem fann jag hos Collin. De. gamla blefvo mina föräldrar, de unga mina syskon. Då räckte mig äfven två skalder handen; de voro Ingeman och Thile. Dernäst bör jag nämna fru Lessöe som en kärleksfull, öm moder för mig; men den, hos hvj!ken jag framför allt fann tröst, var H. C. Orsted. Var jag betryckt och nedtyngd af de hårda ord, som talats tilkmig, så, tröstade han mig, och sent en afton kom Örsted hem till mig och sade, att det skulle blifva af mig hvad det nu blifvit. Sedan tillväxte mina vänners antal; jag kan icke uppräkna dem. alla här, men de må derföre icke tro attjag är otacksam mot dem. Jag tackar således alla, först inbjudarne, dernäst deandra; de kunna se huru oändligt glad de gjort mig. Rimestad framförde en tacksägelse till skalden från arbetarne, hvilka han så ofta gladt och upplyftat genom att läsa för dem. -— Professor Munch frambar en helsning på vers från Norge. — Fru Meyer deklamerade ett litet vackert poem, som prisade Andersen, : hvilken förstod att vinna först barnen, så mödrarne och derpå männen. — Prof. Hoedt uppläste ett skaldestycke af Hauch, hvilket hade åtföljt en lagerkrans, förärad skalden af fruntimmer. — Efter en vacker sång af Chr. Richardt framförde etatsrådet Thile barnens tacksägelse. Sedan ytterligare flera tal hållits, bland andra af Quatrefages, Martin och fru Jerichau, afslöts måltiden Rd nh akta of (Bong