Aftonbladet – 9 september 1869, sida 3

under hakan. Hennes hvita ordensdrägt var ej af sars, utan af finaste ylletyg och doldes nästan under en vid purpurkappa med ärmar, likaledes brämad och fordrad med pelsverk, och på bröstet sammanhållen af ett guldspänne, Hennes med dyrbara ringar belastade händer doldes i ett par broderade handska handskar, I ena handen höll hon ett ridspö med elfenbensknapp och med den andra tyglade hon en välfödd passgångare, på hvars rygg hon en vacker vårafton, vid slutet af karnevalen, bars hem till klostret, efter en lycklig förmiddagsjagt med hök och hund, bland hveteåkrarne i Le Bocage, Hon åtföljdes af ett par systrar, klädda unoefär i samma stil, samt ett par ridknektar, då falkoneraren gått förut hem på en fotstig. Ljudet af hästtraf kom henne att vända hufvudet åt sidan och se ned åt en lång, slingrandg väg, som i rät vinkel skar den hon sjelf färdades. Hon saktade hästens steg och då hon kom fram till vägskilnaden, visade sig för hennes blickar en ryttare, ridande på en mager, liten häst, och klädd i en så smutsig och söndrig hvardagsdrägt, att det var blott hans plymagerade hatt (och åtskilligt maläten var plymen), samt det gamla svärdet vid hans sida, som visade att han var adelsman. Det var hennes broader, chevalier de Ribaumont, vår gåmle bekante, sig alldeles lik. RR Han vinkade med handen åt systern En hålla in sin-häst, red skyndsamt fram til henrieg sida och gaf sig knappast tid att helsa förrän han saae: aSyster, din lilla är inte ute med dig? aNej, sannerligen; det tokiga harnet är envisare och strängare 1 utöfningen af siva nunnepligter än någonsin till och med hennes lärariona var. Stackars Monika! Jag hoppades att vi skulle få vara i fred nu, när