Aftonbladet – 8 september 1869, sida 3

nära att slita det i stycken, nästan ursinnig af harm, men morfadren fattade hans hand och sade med lugn, myndig röst: Tålamod, beklagansvärda son! Huru, huru skulle jag kunna hafva tålamod med sådana förgiftade lögner om min hustru, som dessa, och dertill veta henne vara i dessa bofvars våld! Morfader, jag måste genast resa. Låt mig veta hvad man sagt dig, sade lord Valwyn, ännu hållande hans hand, visserligen icke hårdt, men dock tillräckligt för att gifva intryck af makt och öfverlägsent. cFalskhet och bedrägeriv, sade Berenger, sköt papperen bort till honom, och dolde sedan hufvudet mellan sina på bordet hvilande armar. Lord Walwyn slutade. först sitt bref. Walsiogham skref mycket deltagande, men alldeles afgörande. Han hyste intet tvifvel om att den yngre grenen af familjen: Ribaumont begagnat sig af den stora sammansvärjningen mot protestanterna för att på samma gång göra sig af med den besvärliga ättlinen af den äldre grenen. Den gamle chevaier Ribaumont hade först yttrat mycken bedröfvelse öfver den olycka, som träffat hans tappre unge kusin, och visat en ganska passande belåtenhet, när han fått höra talas om dennes tillfrisknande. Men ambassadören trodde honom dock hafva varit delaktig i sonens planer, och antingen fröken Nid-deMerle varit ett villigt redskap. eller ej i sina slägtingars hand, säkert är att hon nu befann sig midt ibland dem. Hon var i ett kloster i Anjou och-Narcisse de Ribaumont hade helt nyss fått tillåtelse att antaga titel af markis de Nid-de-Merle och hade rest till Anjou för. att gifta sig med arftagerskan. Sir Francis sände slutligen bjertliga helsnin