Aftonbladet – 8 september 1869, sida 3

Detta är ju raseri, Berenger, sade lord Walwyn, som icke hörde hälften af hvad han sade och blott förstod att han ville resa. Du som ej ännu suttit till häst, eller ens gått till fots öfver bollplanen! Mina lemmar skulle tjena mig för att befria henne, eller ock äro de för mig ingenting värda. Lord Walwyn ville ytterligare göra invändningar, men Berenger hörde ej derpå, utan fortfor: Hon skall aldrig gifva efter; tortyr skall ej förmå något öfver henne, när hon vet att jag lefver. Jag måste göra mig redo att resa. Och han sprang upp. Dosterson, sade lord Walwyn och lade banden på hans arm, hör mig. Du är ej i stånd att döma sjelf om detta. Derföre befaller jag dig att af.tå från denna vansinniga plan. Han talade nästan strängt, men Berenger var för första gången olydig. Mylord, sade han, ni är-blott min moders far. Hon-är min hustru, Min pligt är att vara hos henne., Han ryckte sig lös och var borta, innan lord Walwyn hunnit påminna honom om att hon ju icke egentligen var hans hustru, denna fröken, till hvilken slutsats den gamle statsmannen väl icke kommit om han vetat af vigselceremonien vid Montpipeau och allt hvad som der tilldrog. sig. Men Berenger ansåg sig ännu bunden af sitt löfte till konungen, och han hade dessutom ännu, oaktadt såret i munnen var nästan läkt, så svårt att tala, att han berättat högst litet af sina äfventyr, och mindre deraf för lörd Walwyn än för någon annan. Också ansåg denne resan till Frankrike för ett rent vansinne och beslöt bestämdt att hindra den, och, om behödfligt, till och med qvarhålla dottersonen med våld. (Förts.)