Aftonbladet – 7 september 1869, sida 2

kelsen och förvirringen under en eldsvåda I betydligt skulle underlätta flykten, om hon bara ville komma snart. En gestalt, insvept i en vid kappa, hade närmat sig — han hade öppnat sina armar — mottagit dödshugget — hört de hånfulla orden hväsa i sitt öra. Han medgaf att under någon tid plågsamma, underliga hågkomster genomflugit hans själ. — En oupphörlig, otillfredsställd längtan och väntan på hans hustru, orediga intryck af uppträden och af personer, som ständigt förföljde honom, äfven när han ej förmådde skilja mellan dröm och verklighet. Men som han visste sig vara mycket sjuk, hade han försökt förklara allt detta som feberfantasier, men plågades öfvermåttan af dessa minnens klarhet och bestämdhet, ehuru de aldrig af några yttre omständigheter bekräftades. Slutligen hade dessa verkliga tecken och minnen från den förflutna tiden visshet med sig;och på samma gång klarhet och sammanhang i hans minnen: och den varma kärlek, som till och med hans långa själsdomning ej förmått utsläcka, återkom nu i all sin fordna styrka. Fyra månader hade, som han nu fann, förflutit, sedan den natt, då han hoppats möta Eustacie, och hon måste anse honom för död. Det första han töljande dag företog sig, sedan han blifvit klädd och satt sig i sin länstol, var att låta hemta sitt skrifschatull och med sin stela högra hand långsamt skrifva följande rader: Mon coeur! min egen älskade! Har du trott mig vara död och ansett dig sjelf öfvergifven ar alla? Osbert skall säga dig hvarför jag knappast kan skrifva dig till: Lita på honom: han-skall föra dig till mig. Jag skall blifva frisk af din åsyn. Eller om du icke kan konfma till mig, så skrif eller sänd mig åtminstone ett vårdtecken med honom,