Aftonbladet – 6 september 1869, sida 3

Derefter upptog han en medaljong i vax, föreställande den heliga jungfrun, omgifven af englar, och gjorde det tecken som alltid förde Cecily till hans sida. Han räckte medaljongen åt henne, och sade småleende: De trodde mig vara en ren papist, bara för det jag köpte denna — herr de Teligny, tror jag det var. De hade hört huru den gode och allmänt afhållne de Teligny blifvit nedskjuten från taket af sin svärfaders hus, af vilda mördare, som icke kände honom, medan alla, för hvilka han ej var obekant, hade sparat honom för hans godhets och mildhets skull — och namnet ljöd underligt i deras öron. Han mumlade något om krämare — Montpipeauw — och fortsatte sitt lätta arbete. Nu upptogs ett litet silfverfodral, hvarifrån spridde sig ett starkt doft af rosenolja — han lutade sig tillbaka i stolen — hans mor ville taga den lilla silfverpjesen ur hans hand, ty hon trodde att den starka doften gjort honom yr i hufvudet, men han höll den fast, skakade på hufvudet och sade: Det är till Lucy — men hon skall sjelf lemna den. Hon försakade hvarje gåfva för sig — hon sade att vi ej behöfde några kärleksgåfvor. Och han slöt ögonen. Fru Annora fortsatte upp-packningen, och framtog en fickspegel med emaäljerade kärleksgudar i hörnen och adresserad till benne sjelf. Sedan kommo Berengers egna saker. Ett par handskar med fransar och för öfrigt de nipper uvga herrar på den tiden bru: kade bära, de ringar, nålar och agraffer han medfört från hemmet, men ingenting annat. Fru Annoras otålighet gaf sig slutligen luft i utropet: Perlorna, son! Jag ser inte till perlbandet! da