Aftonbladet – 4 september 1869, sida 3

I deri, avt grönvicker, som på ei gäng skördades, J och vinterraps med fördel kunde begagnas som förfrukter för grässkördar. Under dessa växters skyddande blad utvecklar sig gräset förträffligt. Afvenledes ville tal:n fråga huruvida ei den 8 k. jamerikanska metoden för ödling äf potates vore Jatt föredraga fretnför den vanligen begagnade. Vissörligen Träfde denna metods tillämpande större arbete, men fördelarne, bland annat att potatissjukan derigenom om ej förekommes, dock ej så hastigt sprides, vore äfren stora: Hr Odelberg hade, med hänsyn till grässkörden, I fussnity ätt Om man afsloge den bland gräset förekommande spillrågen samt penninggräset i(Thaspi arvense) innan dessa växter gått i frö, hvilket inträffar medan klöfvern ännu är spåd, vore detta bästa sättet att erhålla god vall: — . Grefte Wirsen och grosshandl Cervin hade fönnit samma förfaringåsått lumpugast. ; Åndra frågan förekom derefter till diskussion. Prof. Arrhenius framhöll det orätta uti att misshushålla med den flytande spillningen, hvilken, såsom varande den mest kalirika, framdrifver växten ända ifrån dess första groning. — Plantan, likaväl som djuret, behöfver gdd näring rjan,, pch jnam jördbrölate Bör Qeriore låta den flytånde götlseln gå bort utan att tilldogöra sig densamma så mycket som möjligt. Hvad de artificiella gödningsämnena beträffade, så beklagade tal:n att dessa blefvo, isynnerhet i mellersta delen af Sverge, mindre använda än hvad de för: tjenade. Jordbrukaren Skulle dock ej förr få jorden i föll växkraft, än den blefve väl och djupt bearbetad och gödslad. Enligt tal:s åsigt kunde man derför bedöma ett jordbruks ståndpunkt efter den qvantitet bigödningsämnen som användes: ty utan att begagna Bådänä gödningsämnen ekullo jordbruket blifva en hasard. Derpå hade vi haft tillräckliga lärdomar under den torra sommaren i fjor. Sådana exempel som då erbjödos borde tala till oss och låta oss förstå, att jordbrukaren, om han ock ej har väder ocH vindisiä makt, dock har sin lycka i sin hand, om han rätt använder sitt förstånd och de gåfvor, Herren förlänat honom. Menniskan bör bruka jörden ej som en tyrann, utan som en vårdare, den der anser som en pligt att gifva näring åt de växter, hvaraf hon sjelf hemtar sin näring — först då kommer Guds välsignelse att hvila öfver hennes mödor. RNE varma och lifliga föredrag helsades med bifall. Medicinalrådet Wistrand fästade uppmärksamheten på nödvändigheten att ej allenast tillvarataga boskapens flytande spillning, utan äfven menniskans, hvilken vore af mycket större värde. Prof. Arrhenius ville begagna tillfället att förorda två slags bigödningsämnen, hvilka i Stockholms län vore beaktansvärda. Pet ena vore den på kali rika hafstången, hvilken kan användas såväl till kompostering som färsk till öfvergödning på gräsvallar och nedplöjning i åkern. Detandra vore rofblasten, hvilken det vore mera skäl att använda till jordens gödning än till boskapens utfodring. Äfven ville tal:n tillägga med afseende l på bigödningsämnena, att han i de södra orterna träffat pudrettberedning ej blott hos egendoms-. egare och bönder, utan äfven hos torpare, soldater och dragoner, I Norrland har man sedan . långliga tider med omsorg tillvaratagit den menskliga spillningen, och vore detta en orsak till, att man ganska ofta på Norrlands dåliga jord ser vackra skördar. Hushållningssällskapets sekreterare, frih. F. Hermelin, intygade, att förtroendet för pudretten l: ökas för hvarje år, hvilket visar sig i de alltmer ; till antal. växande reqvisitioner, som ingå tilll. Stockholms pudrettberedningsbolag. Isynnerhet är det landtbrukarne i Norrland, som insett fördelarne af att använda detta gödningsmedel. I årl. t. ex. hade nämde bolag expedierat beställningar af pudrett till alla, utom två, lastageplatser norr; om Öregrund. : På förslag af skolläraren Kahlson beslöt mötet att anmoda Hushällningssällskapets förvaltningsutskott att, på sätt detta funne lämpligast, fästa vederbörandes uppmärksamhet derpå att latrinspillningen rätt behandlades samt att folkskolorna änseende ej lemnadö bågot Äftigt att ön. I ett Sammanhang föredrogos tredje och fjerde asrågorna. Öfverläggningen härom fördes al hrr Cerwin och Juhlin-Dannfellt. Man tycktes i allmänhet komma öfverens om, ott det öj i närheten af hufvudstaden lönade sig att ujpstillå fodret på gödkteatur eller äppföda utigboskap, JFikaledes ansåg man, att ju mer utfodringen ökades, desto större. skulle kfkastningen blifva. Det kunde ej fördöljas, att mjölkhusbållningen på senare tider blifvit mindre inkomstbringande, i anseende dertill att stora qvantiteter mjölk från aflägsna trakter transporterades på jernvägen: Detta skulle ännu mer tilltaga i samma mån man lärde gig att genom afkylning, såsom på ett par egendomar i Stockholms län brukas, hålla mjölken en DE tid frisk, På ett afstånd af I svenska mil förde man redan nu oskummad mjölk på jörhvägen till Wien: Särskildt fästades af hr bb: uppmärksämlieten på att, på samma gång man bibehölle vår gamla boskapsstam, söka blanda den med sådana racer, som hade anlag för att afsätta mycket fett. I sista frågan uppträdde löjtnant O. Wetterhoff, SA ARE antagne skogstjensteman, med följande föredrag: Landtmannaindustriens olika grenar hafva de sehaste tiderna gjort stora framståg, på många områden hafva de vunna erfarenheterna: blifvit för mången rätt dyrköpta, men vinsten bar alltid blifvit landtbrukets höjande till en större produktivitet. Vid skogshushålningen är förhållandet helt annorlunda ty våra efterkommande, kanske i flera led, få vidkännas våra misstag. I intet land. har den enskilde skogsegaren en större frihet i nyttjanderätten till skogen än i Sverge. Hos oss blifver derföre mer än annorstädes våra skogsegares samvete gent emot kommande tider och slägten, det är deras patriotism, satt på prof. Med glädje har man iakttagit att ett betydligt flertal af detta läns skogsegare söka så hushålla med sin skog att de icke förminska den nuvarande tillgången. Men tyvärr finnes äfven exempel på en hänsynslös egennytta, som icke skyr att på en gång tillgodogöra sig hela skogskapitalet, utan att erkänna någon skyldighet att genom lämpliga åtgärder framkalla skogens återväxt; ty; säga de: lagen kan ej der till tvinga mig,. Jag tror att åsigten om lagstiftningens befogenhet att träda emellan, der det såNN gäller den allmänna välfärden, i en snar framtid icke längre skall finna någon motståndare, om ej denna samma egennytta. Senaste Riksdag har redan tagit ut det första steget då densamma för Gotland bestämde lagstadganden, hvi ka äro afsedde att betrygga privatskogarnes framtid. Sedan sålunda seden och det allmänna medvetandet mognat för en förbättrad lagstiftnidg, och då våra lagstiftare redan brutit med de gamla föreställningarne, kunna vi hoppas att länet, liksom hela landet, i en icke alltför aflägsen framtid skall komma i åtnjutande af fördelarne af en genom vissa vilkor i nyttjanderätten fra tvingad ordnad skogshushållning. Ett svårt arbete förestår, äfven sedan denna nödvändighet är insedd, ty det blifver ingen lätt sak att i Sverge så ordna denna lag-! stiftning att den enskiltes rättmätiga fordringar icke uppoffras för det eftersträfvade skyddet mot skogsförödelsen. En svårighet blifver äfven att öra kontrollen så billig som våra förhållanden kräfva. Vi hafva endast få erfarenheter från andra länder att tillgodogöra oss, emedan dessa län-. ders skogslagstiftning uppstått under helt andra kulturförhållanden än våra nuvarande. Äfven inom Sverge äro dessa förhållanden så väsentligen olika, att för hela landet generella stadganden icke kunna ifrågakomma. I egenskap af en underordnad arbetare i praktiken är det kanske utöfver min be-. fogenhet att yttra mig i en lågstiftningsfråga af denna stora betydelse, men jag vill dock yttra min tanke att hushållningssällskapen i landet hafva en stor uppgift i denna frågas lösning. Vi kunna: