Aftonbladet – 4 september 1869, sida 3

sig förelagt. Vi äro ock förvissade om, at han skall finna sin belöning i det allmänna erkännandet, att han ej blott förskaffat den svenska skolan en utmärkt lärobok, utan ock på samma gång visat, att och huru en skolbok kan i ordets stränga mening vinna er plats i sjelfva nationallitteraturen. Kort lärobok i Sverges Statskunskap för folkskolelärareseminarier och högre folkskolor. Af Karl Eastman. Linköping 1869. (Wallbergs i Norrköping förlag.) 112 sidd. liten oktav. Pris: 1 rdr rmt. Mer än en gång ha vi haft tillfälle att uttala oss om de svårigheter, läroboksförfatjfaren har att öfvervinna, och om de oumbärligaste vil koren för deras -besegrande.. Vi ha sökt att, ti: fromma för vår lärobokslitteratur och det uppväxande slägtets bildning, inprägla, dels att en Sod lärobok näppeligen kan åstadkorimas af ICON annan än den, som vetenskapligt staderav ämnet, men ej af den, hvilkens vetande deri är au skränkt inom permarne af ett kompendium, dels att vetebskapsmännen ej böra ringakta vare sig det gagn, de kunna göra, eller den ra de kunna vinna genom att täfla, såsom läroboksförfattare, med dem som hittills utan behörig befögenhet nog enväldigt tagit om hand denna vigtiga del af den litterära produktionen i vårt land. Här ofvan namnpgifna lärobok i statskunskapen föranieder oss att förnya dessa tråkiga anmärkningar. Förordet angifver, att anledningen till utgirvandet af denna lärobok är föreskriften i seminarii-reg!ementet, att kännedoni öm Sverges statsförfattning skall i seminarierna meddelas, för hvilket ändamål förf. anser Malmströms bekanta sammandrag af Sverges statskonskap otjenligt, emedan den Historiska öfversigten öfver statsförfattningens utveckling der saknas. Af titeln finner man dessutom att förf. haft folkhögskolorna i vänlig hågkomst. Det der är alltsammans mycket välvilligt, men vi nödgas säga förf., att han icke töjt den insigt och den omsorg, man har rätt att vänta af den som har så brådt om att erbjuda sina tjenster. Hr Kastman är en flitig författare och må alltför gerna åberopa, att seines Fleisses darf Jedermann sich riähmen; men dess vätre är hans flit af en så otåligt brådskande art, att han i ordets egentliga mening hoprafsar sina böcker. Tegners admonition, rörande Oehlenschlegers alltför fruktbara sångö; att när man, som hon, faller i barnng kvart halfår, så kunna ej-alla barnen vara välskapades den påminnelsen kan tillämpas här, ehuru visserligen det är fråga om ett arbete på dålig prosa, och med hvilket sånggudinnorna visst icke haft det ailra filinsta att beställa. Det föorfåttarskäp, hvarpå hr Kastmans lärobok i statskunskapen ttgör ett betecknande prof, kan hänföras under det inyeket enkla formeln: man tager, från några föregångare — hvilka man ej studerat, utan blott slagit upp på sitt skrifbord — man tager från dem på måfå; hyad man för godt finner och kastar det värdslöst på papperet: slumpen eller ett af ingen Verkliginsigt fegeradt tycke bestämmer urvalet, hvilket då ock blir derefter. Hur sedan anordningen, och hurudan stilen skola blitva under detta planlösa hafs, behöfva vi knapt antyda: frathställnitgen slipper sönder i alla fogar, språkbebandlinget — i ett för skolan afsedt arbete! — är under all kritik. rå De arbeten, ur hvilka hr K. afskrifvit sida slarfviga notiser, äro mycket förtjenstfulla: der afskrifvaren: någorlunda förstått dem och ej af sin iltågsfart hindrats att läsa rätt, hia derför hans ti pre blifvit. korrekta. Men hån bar ofta I t allt för brådtom, för att kunna i sämmandrag riktigt återgifva deras utförligare framställning; oberäknadt att han gått till verket alltför Ntet förberedd och i ämnet hemmastadd, för att kunfia skilja mellan vigtigt och mindre vigtigt eller — t. ex. i den historiska öfversigten — åstadkomma en åskådlig, under bestämda hufvudmomenter sammanfattad, bild af statsskickets utveckling. Såsom prof på de vidunderligheter, förf. lyckats producera, och hvilkas make vi sällån skådat, må till slut anföras följande historik (sid. 108) öfver Danmarks representativa författniog. Sedan förf. omtalat huro adelsväldet aflöstes af ett kungligt envälde, fortsätter ban sålunda: På 1830-talet såg sig konungen tvungen ätt söka stöd hos en representation. Denna representation (d. v. s. de 1834 ibförda provinsialständerna som 1848 upphörde, definitivt för konungariket, samt för hertigdömena intill 1854, då de återupplifvades!) var enligt 1849 års grundlag (som ju hade intet att skaffa med provinsialständer-inrättningen!) tvåfaldig: en riksdag för Danmark och ett riksråd för konungariket och hertigdömena (således låter förf. 1849 års grundlag stadga om den 1855 införda helstatsrepresentationen!). Innan hertigdömena förlorades, heter det vidare, hade den för dem och konungariket gemensamma författningen kommit ur verkställighet. I sanning en ny upptäckt: hittills har man ej vetat annat, än att helstatsförfattningen äfven efter 1858, då den sattes ur kraft för Holstein, fortfarande egde giltighet för Slesvig, tills det 1864 afträddes, och för konungariket ända till den 28 Juli 1866, då den reviderade Junigrundlagen utfärdades. Slutligen följer denna mycket upplysande utlåtelse: sedermera (d. v. s. efter förlusten af hertigdömena) ha för konungariket särskildt förändringar skett, äfven hvad representationen apgår. Betraktad sasom ett kraftprof i det alldeles befängda, är denna redogörelse för Danmarks författningshistoria en riktigt oförliknelig triumf.! Svensk språklära för elementarläroverken of D. A. Sunden. (Stockholm 1869.) Det är onekligt att frågan om vårt språks regelbindning på a vetenskapliga grunder för hvarje dag ställer sig som mer och mer oafislig, och att medvetandet om hennes vigt a RR de RR TE RS IRA AA