Aftonbladet – 4 september 1869, sida 3

2 OSA, och vågar likväl inställa er till exa. men!, — Tystnad och häpenhet å kandida2 tens, en gryende förtrytelse å åhörarnes sida: ! man tyckte att examinatorn var alltför anI språksfull och sträng. Hr Cousin, ytterst I allvarsam, betraktar sin at bestörtning gripna publik; denna ovisshet varar några sekunder; I hvarpå han med denna älskvärda mimik, som endast han hade i sin makt, och pekande på sin historiska handbok, utbrast: Nåväl, min I herre, för en fjerdedels timme sedan visste -jag derom lika litet som ni! Och jag är glad t deröfver, ty det der skulle ha upptagit en :) plats i min bjerna, som kan bättre användas. I Denna epigramatiska berättelse är inflätad li en ganska sträng kritik, som Laprade rikI tar mot de historiska skolstudierna i Frank. rike. Hands klagan är långvu. 2 engamt stående, En författare, Julius Schulze ; ge äber Sozialwissenschaft, Konstans 869), säger rättfram; att bistorien, sådan kon ännu läres i de tyska skolorha; är ett sammelsurium af alla möjliga saker; mestaIdels lika vigtiga som ön Delos irrfärder, hvarom den der presten i Wielands Abderiternam vet så bra besked. Det skulle vara Jlätt att åderöpad ä hel mängd dylika uttalanden om den historiska undervisningens beskaffenhet, yttranden som gå derpå ut, att skolstudiet af detta vigtiga ämne utgör nära og Ed partdi å den historiska vetenskapen i nutiden. I dessa antiiärktingar ligger ostridigt mycket, som drabbar äfven den histos riska undervisningen i våra skolor. Med hänsyn till dem tro vi att bristfälligheterna kunna såitiftanfettäs vwnöer följande trenne synpunkter. SAR Dels och för det första fäster man sig änna alltid, blott alltför mycket, vid den uwttre statshistorien: färstefamiljernas förbindelser, krigen, fredssluten, de territofiglä förändringarna. Dels och för det andra har undervisningen stannat alltför långt efter den oupphörligt framåtskridände historiska vetenskapen: ej blott har, i detaljer, eii efterföljande läroboksförfattare från föregångarne upptagit allsköns historiskt ogräs,, utan hela epokers verkliga karakter och betydelse framställas i en grundfalsk dager, ehuru forskningen redan derötvör sbridt det ymnigaste ljus. Slutligen och för det tredje lemna itlat torra minnesserier af fristående fakta i stället för en sammanhängande framställning, i hvilken orsak och verkan, de inre krafternas samband med de yttre företeelserna, händelsernas kontituitet öck,en af moraliska lagar beherskad utveckling låta sig skönjäs. Häremot kan, med en viss grad af befogenhet; invändas att under senaste tider lärarnes Väsentligt ökade duglighet motvägt dessa brister. Men det är icke dess mindre visst, att de underhaltiga läroböckerna fortfarande äro en hämsko på lärarnes bemödanden och en missledande auktoritet för lärjungen: Ty hela arten afen undervisning, som har Ei rföplemönterad examen i sigte, måste gifva ett starkt öfvertag atlaroboked, sasom 1 det uvn en Sifven norm för lärjungen, läraren och examinatorn. Och hittills har den svenska, skolan icke egt en enda verkligt göd historisk lärobok. Antalet äf läröbörker Hår visserligön otpphörligt ökats; men utan någon minskning af fel och bristef; i ögonen fallande för hvar och en utom — hrr författare. , En reform af den historiska undervisningen är ej någon underordnad eller ointressant, pedagogisk detaljfråga. Mer och iter skall det sabhinten göra sig, gällande; att i vår tid all skolundervisiiing har till sitt syfte att grundlägga den för medborgaren i ett fritt samhälle nödiga bildning. Det vill, med andra ord, säga att de statsvetenskapliga studierna skola eröfra sig en plats i skolan: men till dem utgör historien den populäraste, den lättast åtkomliga förberedelsen och inledningen; ja, rätt bedrifven, skulle den historiska undervisningen kunna; i viss mån; fylla deras plats. Om ni en reform af den historiska undervisningen i våra skolor är, med hänsyn till dess hittillsvarande beskaffenhet, så behöflig, med afseende på detta studiums vigtiga ändamål så önskvärd samt, till sin verkställighet, af tillgång på goda läroböcker så beroende, som här ofvan antydts, så är det förklarligt; att vi måste såsom en händelse af mer än hvardagligt slag beteckna utgitvandet af den mästerliga lärobok i de nordiska ländernas historia, för hvilken man har att tacka akademiadjunkten, dr C. T. Odhner. För första gången — skulle vi tro — har Iden förkristna perioden, som i de vanliga läroböckerna plägar upptagas af en fantasihistoria med veterligen diktade namn, diktad kronologi och genealogi, här behandlats på det enligt vår tanke enda riktiga sättet. Det gläder oss att finna vår derom flere ganger uttalade åsigt bekräftad af den lärde och talangfulle författaren: han har ej blott i form af kulturskildring behandlat forntidens första tidehvarf, sagooch hjeltetiden (intill 800), utan ock i framställningen af det andra, eller vikingaoch omvändelsetiden (800—1060) af namn och årtal ej upptagit annat än sådant, som är historiskt visst och tillförlitligt. Af dessa första trettiotre sidor, hvilka äro utarbetade med en takt och urSkilning. vida öfver vårt beröm, finner man redan hela arbetets karakter angifven. Man ser sig hafva att göra med en författare, som gått till sitt värf med ett fullständigt herravälde öfver sitt ämne, med en moget öfvervägd plan: derför har ock det ganska rikhaltiga sakinnehållet lätt och naturligt ordnat sig i ett öfverskådligt sammanhang och gjutit sig i en lika osökt, som vårdad form. Det behöfver väl ej tilläggas, att förf. allt igenom bortrensat allt detta ogräs, som läroboksförfattarne eljest med en egendomlig slags samvetsgranhet upptagit, den ene från den andre, liksom om de ansett oriktigheter och misstag genom häfd vinna en helgd, lika okränkbar som sanningens. De läroböcker, som hittills sökt lemna något mer än ett register öfver krig; fredsslut, gränsförändringar, ha vanligen bifogat här och: der, utan plan och sammanhang, några mer eller mindre illa valda och ej sällan mindre vigtiga notiser om samhällsskickets förändringar, . om näringar, lefnadssätt m. m. Hr Odhner har, för fornoch medeltiden, ij SFR PR SE