Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

var, ehurn rysligt att-se, dock af föga betydenhet jemfördt med de öfriga. Högra armen hade isynnerhet lidit; då den också -legat omkring Osberts hals för att qvarhålla den sårade, och en stor del af kroppens tyngd sålunda hvilat derpå. Men allt tillsammans var en så ryslig syn, att det ej var underligt att sir Marmaduke sakta mumlåde förbannelser öfver de nedriga mördarne, medan hans maka öfverlemnade sig åt en sorg, lika ke om också ej så högljudd som Philips, och Cecily var den enda som hyste ett ade hopp om lif och förbättring. Såren hade blifvit skötta och förbundna med en skicklighet som förundrade henne, men Landry Osbert hade blifvit uppfostrad till Berengers liftjenare, och derföre fått lära en del kirurgiska operationer, som den tiden fordrades hos en kammartjenare. Landry, ehurn hela hans utseende förrådde hvad han lidif af nattvak och trötthet, tycktes dock icke kunna till någon för ett ögonblick afstå omsorgen om sin husbonde; Cecilys klosterfranska skulle ej öfvertygat honom att hon kunde öfvertaga hans post, om han ej genast bemärkt hennes lätta hand och öfverlägsna skicklighet vid förbandens ömsning. Detta gjorde emel lertid att han afträdde sin plats åt henne, medan han sjelf intog en håstig måltid och sedan begaf sig till lord td för att meddela hvad Humfrey måst utelemna i sin berättelse. Han: hade väntat på sin herre, sade han, i palatset, -i sällskap med en hoflakej, som var hans vän, tills han blef orolig öfver att så många väpnade män insläpptes i slottet alla bärande ett hvitt kors på mössan och en hvit skjortärm på venstra armen, men hans vän försäkrade honom att herr baronen blifvit kallad till konungens garderoben, der han var så trygg som i kyrkan (Forts.)