Aftonbladet – 2 september 1869, sida 3

genom att stoppa sin näsduk i munnen han kunde qväfva sina högljudda snyftningar. Ej heller ville han se upp förrän då föremålet för hans sorg långsamt, som en död, bars in i salen. Bärarne bade flere gånger bytt om med hvarandra, alla, utom en ovanligt högväxt, ljushårig normandisk yngling, som under hela vägen gått vid hufvudet och försökte akta detta för stötar... Då modren och de öfriga närmade sig, gjorde han en äåtbörd som för att dölja den sårades ansigte och sade på franska: Ah! Mesdames, detta är ingen syn för eder! Hufvudet och ansigtet doldesnästan -af bandager, och det var ej förrän Berenger lyckligt och väl hamnat i en stor, med träsniderier utsirad säng, som hans oroliga slägtingar fingo erfara huru många och stora sår som blifvit honom tillfogade. Det var också nästan blott af andedrägten, lifsvärmen och den sakta klagan som undslapp honom, när förbanden ömsades, som man kunde sluta till att han ännu lefde. Han hade icke mindre än fyra sår — en kula genom högra axeln, högra armen afbruten genom ett rysligt slag af en svärdsklinga, en djup skåra från venstra tinningen till högra örat, och värst af allt, Eustacies kyss, ett skottsår, der pistolmynningen varit så nära kinden att buden blifvit svedd och krutsprängd. Hans lif hade, som Osbert sade, förnämligast blifvit räddadt derigenom, att angriparens afund öfver hans personliga skönhet hade förmått honom rikta skottet åt ansigtet och icke genom hufvudet. . Ehura kulan sålunda förfärligt tilltygat öfre käken och gomen och gått ut igen genom bakre delen af hufvudet, kunde man dock hoppas att den icke berört sätet för lifvet och förståndet. Det andra såret i hufvadet var blott ett huggsår och