Aftonbladet – 1 september 1869, sida 2

Men ryktet var redan på gr Han vegaf sig till Hurst Walwyn och hofmästaen mötte honom i försalen och förde honom n i biblioteket, der lord Walwyn satt:och äste bref, nyss komna från London, hvari alades obeståmdt om det blodiga arbete man örehade i Frankrike. Och då sir Marmaluke åter kom hem, mötte honom hans hutru alldeles jörtviflad. De hade bestämdt lödat hennes stackars gosse. Intet tvifvel om utt han var död. Och till allt detta var lenna olyckliga resa till Frankrike skulden, lenna resa som hon alltid var så mycket emot. Sir Marmaduke höll i sig med sitt påstående att det ej kunde vara sanning; men hvarje dag kommo nya rykten sväfvande med vind och vågor. Ett förfärligt slagtande hade säkerligen egt rum Nu kommo berättelsen om dödsringving från Rouen; nu iter talades vid marknader och andra samnankomster om. det rysliga mordet på enselska ambassadören och hela hans hushåll; sanna berättelser om huru drottningen af England klädt sig sorgklädd och falska, om muru hon lårit upphänga franska ambassalören La Mothe Fenelon. Och Burligh skref ill sin gamle vän, lord Walwyn, att ett rysigt blodbad utan tvifvel egtrum i Paris och utt man ej hört det minsta. om sir Francis Walsinghams öde. ; Alla dessa dagar tycktes vara lika många ir tagna från lord Walwyns lifskraft.. Icke lott hade ban fästat allt sitt hopp och sin kärlek vid dottersonen, men han förebrådde sig oupphörligt att hafva skickat honom, ung ych oerfaren som han var, till det farliga och förledande Paris. Den gamle mannen sörjde: sfver den lofvande ypglipgens förlust och an-: såg sig sjelf såsom skulden till den tunga. sorg, som hu träffat hans hustru och sväger