Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Menageriegaren Lucas, om hvilken vi nyligen berättade att han i -hippodromen uti Paris blifvit anfallen af de lejon, ban förevisade, har nu i följd af de skador han då erhöll; aflidit under svåra plågor. , — En beundrare af Ludvig Filip. I en fransk tidning läses följande domstolsscen, i hvilken hufvudrollen innehafves af en falskmyntare, som alldeles icke är förlägen att ge svar på tal. Ordföranden frågar den anklagade, som nyss förut blifvit gripen på bar gerning. Nå, ni har sålunda gjort alla de här 20-5rancsgstyckena? Ja, naturligtvis. Med Ludvig Filips bild?, Ja, ser hr ordföranden, det är numera så rasande sällan man ser några mynt från den tiden och jag är alldelös galen i deå karlens ansigte ! -— Liktorns-operation med musik. I Hartford Times läses följande orkestro-kirurgiska annons Personer, hvilka lida af liktornar blifva derifrån befriade utan någon smärta af hr Seliger. Herr Colts berömda musikkår är engagerad för operationstimmarne och skall underhölla ärade patienter med vacker musik. — Inger rök utan eld. För en vecka sedan; berättar en Pariser-tidning, skulle på Marsfältet en föreställning ega rum mot måttlig entrå, dervid ett fruntimmer skulle räddas ur ett brinnande hus. Huset var naturligtvis uppfördt af tunna träspjelor och räddaren skulle vara iklädd en särskild kostym, då han skulle intränga i lågorna. Inemot kl. 4, just då ro skulle tillkännage att föreställningen skulle taga sin början, kastade en tanklös åskådare bort sin cigarr, som ännu brann och i samma ögonblick den vidrörde huset, stod detsamma i ljusan låga. Genast skreks från alla sidor: srädda det instängda fruntimret! Eldbesvärjaren, som ännu ej hunnit få på sig kostymen, vägrade. Det dröjde en qvarts timma innan ban hann att kläda sig, och under tiden låg hela byggnaden i aska, Man behöfver knapt tilllägga, att fruntimret alldeles icke afvaktade sin räddares ankomst, utan kilade i väg genast, så. spart det började att osa hett. Men nu blef det väsen bland åskådarne, mer än två tusen personer återfordrade sina penningar, ehuru endast en ringa del af dem betalt inträdet och konstnären kallades både tjuf och bedragare. Saken slutade med att tillställaren lemnade hela inkomsten till vederbörande polismyndighet, som fiek det mindre angenäma uppdraget att så godt sig göra lät fördela summan bland de missmöjde.