Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

Om odöpta barns själar kunna ropa, så måste det vara ett sådant rop. Det är omöjligt att tänka sig något mera genomträngande, hjertskärande och matt än denna röst. Ty en röst var det. Den utgick. från en själ. Det låg något konvulsiviskt i detta mummel. Och likväl lät det nästan medvetslöst. Det var så att säga ett lidande som anropar, men utan att veta att det är ett lidandå och att det anropar. Detta ljud, kanhända den första lifspusten, kanhända det sista andedraget, låg midt emellan rosslingen som afslutar lifvet, och qvidandet -som inleder det. Det var en andhemtning, en qväåfning, en gråt. En hemsk bön om förbarmande i det osynliga. Barnet riktade, sin uppmärksamhet åt alla håll. både fjerran och nära, både uppåt och nedåt. Der fanns ingen. Der fanns intet. Det lyssnade. Rösten lät återingen höra sig. Den kunde nu tydligt urskiljas. Denna röst hade något af ett lams bräkande. Nu greps barnet af räddhåga och tänkte på att fly.