Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

under samma snöstorm kämpade för sitt li på öppna hafvet, Barnet, nödstäldt liksom skeppet, men pi ett annat sätt, hade uti det outredligt kor sande dunkel, som reste sig framför detsam ma, ingen annan utväg än denna i snön in tryckta fot; det fästade sig vid detta spå liksom vid en Ariadnetråd i labyrinten. Plötsligen, vare sig att snön hade utplåna spåren, eller af någon annan orsak, — all nog, de upphörde alldeles. Allt blef åte slätt, jemnt, flackt, icke en fläck, icke et afbrott. Ingentiog annat än ett hvitt öfver drag öfver jorden och ett svart öfverdrag öfver himlen, Det var som om vandrerskan hade flugi upp i luften. Barnet i sin hopplösa belägenhet böjde sig ned och letade. Förgäfves, Då det rätade ut sig igen, hade det för: nimmelsen af någonting otydligt som de hörde, men som det icke var fullt säkeft pi art ha hört. Det liknade en röst, en ande: drägt, en suck. Det var mera menskligt äl djuriskt, och mera likt en ton ur griften är or ett menniskobröst, Det var en röst, mer en ande Ka : Barnet blickade omkring sig, men såg ingeniing. Den stora heden, naken och blek, utbredd sig omkring det. : Det lyssnade. Hvad def8 hade trott si; höra hade förklingat. Kanhända hade de ingenting hört. Det lyssnade ännu en gång Idel djup tystnad, Det låg sinvesvilla i detta ogenomtränglig: töcken. Barnet återtog sin vandring. En vandring på måfå, utan att längre he spåret till vägvisare. Barnet hade knapt tagit ett par steg förrän ljudet hördes på nytt. Den gången kund det icke tvifla. Det var en snck, nästan e! snyftning. VAA oa Det vände sig om. Det försökte att me sin blick genomtränga den nattliga rymden Det såg ingenting. Ljudet hördes återigen,