alla dessa äfventyrligheter, hade lyckats uppnå foten af sluttningen och hade beträdt ChessHill. Det befann sig, utan att veta det, på ett näs, med oceanen på hvardera sidan om sig, och kunde icke i detta töcken, i denna spö, i detta mörker, styra oriktig kosa utan att tumla ned, till höger i vikens djupa vat-. ten, till venster i öppna hafvets vilda brusning. Barnet vandrade, ingenting anande, mellan två afgrunder, Er Faran bytte om form för barnet. Hvad barnet hade att frukta under nedstigandet var att rulla utför branten; på näset bestod faran uti att falla ned i hålöppningarne. Sedan det haft att kämpa med bråddjupen, hade det nu jordrasen att kämpa emot. På hafskusten är alltiog fotanglar. Klippan är hal, sanden är lös. Stödjepunkterna äro sraror. Man liknar en som sätter foten pågias. Altsammans kan tvärt spricka, gå i kräs under en, En spricka, genom hvicken man försvinner. Oceanen har sina fall-luckor liksom en väl inredd teater. Den långa granitstomme, mot hvilken den lubbla sluttningen på ett näs lutar sig, är svår att arbeta sig fram på. Menniskan har ngen gästvänlighet att vänta af oceanen, lika itet af klippåsen som at vågen; fägeln och isken allena äro af hafvet påräknade. Näsen isynnerhet äro kala och raggiga. Vågen, m nöter dem och undergräfver dem från å sidor, Fr dem till deras enklaste attryck. Öfverallt hvassa kanter, kamrar, sågar, vidriga trasor af söndefsliten sten, gapande käftar med skarpa betar liksom käcen på en haj, tvärbranter täckta med fukig mossa, brusande klippforsar som upplösa ig i skum, Den som företager sig att geomvandra ett näs träffar vid hvarje steg skapiiga block, stora som hus, i form af kenben, skulderblad, lår, en ohygglig anatonisal af fiådda klipphällar. Det är icke för 0 skull som dessa refflor på hafskusterna eta cdtes).. Vandraren får reda sig bäst ) Cote, hafskust, betyder äfven refben,