Eustacie med en liflighet, som om hon på er gång blifvit alldeles frisk. Bellaise är visst icke nog strängt. Tror Eders Nåde verkligen ait mina böner kunna hjelpa honom ? Ack! hvad skulle ni hoppas på annat än bönen? sade drottningen med tårar i ögonen. Käraste barn, vi skola åtminstone kunna vara förenade i våra böner och andaktsöfningar: du skall ej heller i dina förglömma en, som ännu lefvör, och som är olyckligare än alla .Och ni, min goda, min heliga drottning, vill ni verkligen bedja för honom — för min make? Han var så god; hans tro kan visst inte längre räknas honom till ondo, Han trodde inte på skärselden, Kanske... men hon samlade med ansträngning sina tankar och tillade: Atminstone borde själamessor hjelpa något! Det är då att göra något för honom. Ö, hvar är mitt radband? Jag kan begynna genast ÄR Drottningen stödde henne med sin arm och de bådo tillsammans ett de profundis — dervid drottningen vid hvarje ord tänkte vida mer på de lefvande än på de döda. För andra gången hade Elisabeth gifvit Eustacie nytt lif. Att bedja för sin makes själ — 0, det var något att lefva för och hon upprepade att hon ville begifva sig till det strängaste kloster som fanns ända tilldess: man rsäkrade henne att hon ej kunde få inträde i någon orden förrän hon var fullkomligt frisk och visat att hennes afsigt var allvarlig, derigenom att hon en tid vistades vid Bellaise. Innan de skildes åt böjde sig drottningen öfver henne och hviskade rodnande, som om hon blygdes öfver hvad hon sade: Barn, icke ett ord om ceremonien vid Montpipgau — pi förstår? Konungen var alltid emot detta; det skulle skaffa både honom och mig stora ledsamheter med alla de andra, och, dessvärre! det betyder ingenting nu. Ni skall ju förtiga det? (Forts. följer.) SRA ES