som det bibehåller de krigiska institutionerna eller i grund förändrar dem, så att de imycket betydlig grad reduceras, och subordinerar dem under sina fredliga institutioner. Europa har skäl att hädanefter betrakta och behandla sig sjelf såsom en familj. Filosoferna anbefalla det, skalderna uppmana det dertill i sina vackraste skapelser. Dess statsmän, då de äro sansade och slå från sig en oren popularitets ingifvelser, stämma öfverens om samma meniovg. Andans män af alla trosläror utan åtskilnad och undantag uppmana dem dertill, och vår liga är ett bevis härpå; sjelfva denna estrade har bevisat det på ett föregående möte och bevisar det äfven nu, ty I sen katolska prester, protestantiska andlige och israelitiska rabbiner sitta vänskapligt bredvid hvarandra, lifvade af samma tanke. De ryktbaraste suveräner ha sagt, att hvarje europeiskt krig är ett medborgerligt krig. Icke desto mindre är det väsentligen för krig. Men det stora, ofantliga flertalet af dess invånare önskar fred. Den allmänna meningen försummar intet tillfälle att uttala sig till förmån för freden. Nationerna hysa starkt utpräglade fredliga tänkesätt, hvilka de anse för en pligt och en lycka att proklamera. : Och likväl upprepar jag, att Europa har utseendet af det största och bäst väpnade fältläger, som någonsin funnits. Öfverraskande och vidunderligt är, att det ställt sig på krigsfot icke mot utomeuropeiska främlingar, utan mot sig sjelf. En så skärande, så oursäktlig motsägelse måste upphöra. Den europeiska civilisationen skulle duka under derpå, nedtryckt af de skattebördor, som tillintetgöra alla dess tillgåvgar. I beröring med de krigiska institutionerna skola de liberala iostitutionerna, hvilka komma allt mer och mer till heders hos de europeiska folken, spart vara dömda att förgås. Men huru göra slut på ett dylikt tillstånd? Den första gruppen af medel af anmärkningsvärd verksamhet vore att mångdubbla sätten, tillfällena och behofven af ett närmande mellan invånarne på Europas särskilda traktionsmedel, förmedelst hvilka invånarne i de olika delarne af Europa lära känna hvarandra. Likaså är det skäl att lägga sig mera vinn om undervisning i de lefvande språken. All högre undervisning borde omfatta åtminstone franska, engelska och tyska, hvilka äro de tre språk, som den menskliga tanken i våra dagar mest använder, och i många fall borde italienska och spanska vara obligatoriska. Språkskilnaden är en af de mest oöfverstigliga stängsel menviskorna emellan. Hittills har denna gren af undervisningen varit ytterligt försummad hos oss. Det är äfven skäl att befrämja likhet i mått och vigt, myntet deri inbegripet, och göra sammalunda med åtskilligt i handelslagstiftningen, t. ex. i afseeude på patenträthvilka förbli -olika trots de hittills afslutna den; i brist på öfverensstämmelse i denna gripliga för dess grannar. Till dessa exempel skulle jag kunna lägga många andra, men I kunnen sjelfva göra det lika väl som jag. Det vore nyttigt att fullända segern för handelsfrihetens princip, hvilken så mycket öfverensstämmer med de civiliserade folkens gemensamma intresse och förmedelst hvilken hvarje industri städse bör hos hvarje nation ha maximum af produktiv styrka. På samma väg bör en ymnig ström af utbyten af alla slags produkter uppstå. Denna verldskonkurrens skall sålunda ioföra en för freden högst förmånlig solidaritet. TI detta ämne skref min utmärkte vän Richard Cobden, hvars förlust England i denna stund mer än någonsin beklagar, till mig för några år sedan dessa märkliga ord: Då jag önskar se : handelsfrihet införas mellan Frankrike och England, så kan jag försäkra, att det icke är -derföre, att jag mycket sträfvar för att utsträcka afsättningskanalerna för våra manufakturer. Under vanliga I förhållanden ha yti med våra ständigt tillväxande kolonier och genom den allmänna verldshandeln åtminstone så mycket arbete, som behöfs för våra fabriker. En större efterfrågan af våra produkter skulle genom den efterfrågan af varor, som skulle bli följden deraf, hos våra arbetarebefolkningar nppväcka anspråk, hvilka på grund af deras otillräckliga kunskaper skulle genom sin öfverdrift medföra olägenheter inom. landet. Mitt förnämsta, för att icke säga enda syftemål är att mellan ert och mitt land införa en sglidaritet i intressen, som jag anser nödvändig för verldsfreden.x De förbättringar, som jag nyss antydde, äro lätta; det vore nog för den offentliga makten att med fasthet vilja det, för att de snart gkulle bli fullbordade fakta. Men af ännu större vigt för fredens befästande och konsoi iderande i Europa, hvilket dock icke vore så lätt, är ett politiskt närmande mellan de särskilda stater, af bvilka Enropa består, Ryktbara dokumenter ha prisat systemet af stora agglormeratigner framför staternas absoluta isolering, hvilket är våra dagars regime. Ur flere synpunkter öfverensstämmer ! detta system med den moderna civilisationens mest framskridna sträfvanden; kommunjkationsmedlens snabbhet skulle genom att förkasta eller upphäfva afstånden tillåta att under samma läg och samma chefer förena varande mindre tid att resa från Madrid OTEL FSLLAL ll PAU sh Patarehnvg äv far att värma dem vid sin barm, allt efter; dock sannt, att Europa nu är organiseradt! ter. Ur denna synpunkt är det lämpligt att fullborda jernvägarne och öfriga kommunika! ten; likaså hvad angår telegrafförordningarne, konventionerna; sak samma är med den meridian, från hvilken man beräknar longitypunkt äro ett lands böcker i geografi obemycket större ytor. Man behöfver för när