ofantligt. Hofdamerna brukade varligtvi föras hem, när de voro sjuka, men dett: stackars barn hade icke något hem. Dean dra hoffröknarna hos Elisabeth voro mildare mera oförderfvade än Katarinas hofdame och långt ifrån ovänliga mot sin sjuka kam rat; men mellan dem och henne, som föru var den muntraste af dem alla, låg det stors svalget: Ich habe gelebt und geliebet. Att den lilla hämplingen, som hon vanligen kallades, hade varit nära att bli enleverad a sin egen man, var en blott halft förstådd hemlighet, som i tysthet sqvallrades om blanc de unga flickorna. Detta prat tystnade visst inför denna stumma, förkrossande smärta men i alla fall var det hos dem en ytterlig oförmåga af deltagande, som gjorde de månge kamraternas närvaro tryckande, äfven då de ej hviskande berättade nya rysligheter, mord och plundrivg från andra städer i riket, elle vänners och bekantas olyckliga öde. Samma dag skickade drottning Elisabet efter Diane, för ätt rådgöra red henne on den sjuka. Elisabeth skulle gerna velat före henne till sitt eget kabinett och sjelf vårde henne, men hon vågade det icke, ty der olycklige konungen var vid ett så ryslig lynne och blef så oupphörligt hetsad ar sir moder och hertigen af Guise, att det va möjligt att någon klagan från Eustacie, som ännu ibland yrade, kunde leda till allvarsamma följder, Elisabeth sjelf var upptager afvatt söka hindra honom fran att gjutd mere blod, och ett par dagar senare räddade hor verkligen konungen at Navarra och prinser af Conde från döden, genom att halfsläde kasta sig i konungens väg och vrida vappet ur hans hand. Hennes enda förhopp: ning var pu att blifva moder åt en son då möjligen glädjen deröfver kunde åter gifva henne något inflytande öfver konungen Emellertid var hon maktlös och kunde e fiona på annat råd än att sända stackar Bustacia till ett kloster, der nunno:m kund vårda hegne vida bättre än som nu skedde Diane instämde häri, men föreslog att förs sända bud till chevaliorn, hvilket ock skedde