Aftonbladet – 28 augusti 1869, sida 3

Hennes majestät! utbrast Eustacie och slog förvånad upp ögonen. Min dyraste, tillåt mig stanna ett ögonblick här,, sade den ödmjuka Elisabeth och satte sig så att bennes ansigte kom helt nära Pustacies; jag hade ingen ro förrän jag sett huro ni befann er och fått gråta med er. Ah, madame, ni kan gråta,, sade Eustacie långsamt, och såg nästan med förundran på drottningens tårfylda ögon; men jag gråter inte, ty jag dör, och det är mycket bättre.n Mitt hjerta, mitt käraste barn, tala inte så, sade den milda, men något flegmatiska drottningen. 4 e År det orätt? Så mycket bättre — ty då skall jag få komma till honom,, sade Eustacie drömmande, som om hon ej rätt förstod sig sjelf, men litet upprörd af att hennes ord förfärat drottningen. Jag vill inte vara elak. Han var godheten och -sanningen sjelft. Men hans godhet synes inte vara den, som leder till himmelen, och jag vill heller inte vara i dessa grymma, falska menniskors himmel. — Jag tror den skulle gå rundtomkring. Ä Hon tillslöt ögonen och detta ögonblicks lugn tycktes gifva henne stadga och minne, ty när hon åter såg upp på den gråtande, upprörda drottningen, utbrast hon med oväntad kraft: Oh, madame, det måste vara en ryslig inbillning! Goda menniskor som ban, kunna ej blifva stängda inom dessa hemska portar med de onda andarne! Gud förbjude! utropade drottningen. Arma barn, plåga er inte så förgälves. I mitt hem, vid min faders hof; tala vi inte så rysligt som här. Min fader älskar och hedrår sina protestantiska undersåter och