Aftonbladet – 26 augusti 1869, sida 3

vore ju då hennes eget verk! Hon hade förrådt den för flykten bestämda dagen — hon hade icke varnat honom! Det hade varit henne ett nöje att förhjelpa sin bror till godset Nid-de-Merle; det var heller icke ledsamt att trotsa det dåraktiga barnet, som vunnit det hjerta som försmått hennes eget. Ja, det kunde varit ett nöje i atttillintetgöra den, som föraktat hennes behag och som dessutom var hennes slägts arffiende, det kunde varit stolt att få mottaga beröm af drottning Katarina, såsom en skicklig och nitisk lärjunge — om blott den unge baronen varit något annat än han var — mindre vacker, mindre behaglig, älskvärd, glad och renhjertad. En ljus engel tycktes henne hafva fladdrat öfver hennes stig, och ingenting i verlden skulle förmå henne att tro att hon hade sjelf tillintetgjort honom. De mördade hugenotterna, plundrade nästan in bara på kroppen, hade blifvit utlagda på terrassen, och hofdamerna, som tolf timmar förut smålett emot. dem, fineo nu att fröjda sig af åsynen af offrens lik. En ringa återstod af syster Monikas fromma inflytande, skulle nog eljest athållit Diane från satt deltaga i denna ohyggliga förlustelse, men hennes oro och ängslan blef henne öfvermäktig. Hon måste hafva visshet. Om det var så, måste hon förskaffa sig en lock af det guldglänsande håret, om ock blott till ett tecken att ett väsende, så herrligt och rent, en gång vandrat på jorden. Hon gick med de andra och såg som de, men darrade då de logo och skämtade. Ty det var en hård tid, denna, och enkedrottningens sqvadron, var lika så litet qvinlig som fiskförsäljerskorna två sekler senare. Men Diane såg bland de döda ingen så högväxt, så blond och så hvithylt, oaktadt ljushåriga normander och fransmän af ädlaste