Aftonbladet – 26 augusti 1869, sida 3

återfick medvetandet insomnade och när hon vaknade ur sin slummer var redig och sansad, men hon var ej i stånd att tala och ej heller böjd derför, och ville icke ens höra på Dianes försäkringar att Veronika af skrämseln blifvit förvirrad och sålunda begått ett förfärligt misstag. Antingen det var den omständigheten att hennes kusin varit delaktig i försöket att hindra flykten, eller om den sjukas instinkt sade henne att det var mera sanning i Veronikas enkla berättelse än i Dianes bedyranden — nog af, hon vände sig bort från dem alla och sade med hopplös, klagande ton: Kunna de ej ens låta mig få dö i fred? Diane var nästan ond på detta lilla enfaldiga barn, för det hon var i en sådan ångest och sorg — hon, som aldrig hade kunnat veta hvad det ville säga att älska honom. Och dessutom var alldenna envisa sorg så godt som bortkastad; ty detvar Dianes fulla allvar när hon förebrådde Veronika, att grymt och orättvist hafva misstagit sig. Hon kände sin fars bestämda motvilja mot alla våldsamheter och den verkliga förkärlek han hyste för Berenger, så snart icke denne stod honom i vägen. Ynglingens vackra utseende, vänliga och vördnadsfulla sätt och artiga frikostighet, hade verkligen i en viss grad tillvunnit honom den gamle chevalierns välvilja, och han hade vida hellre sett honom vid lif, om han blott varit gjord oskadlig. Utan tvifvel hade det behöfts användas icke så litetstyrka och kanske våld för att bortföra en så stark, kraftfoll och bestämd man, och Veronika hade säkert gjort upp sin rysliga historia, med den hos dylikt folk vanliga öfverdriften. Nej, det fick icke vara sannt, det hon sagt. Vore det sannt, då, ja då skulle Diane vara ändå mer förtviflad än Eustacie, Hvad? Det