Aftonbladet – 25 augusti 1869, sida 3

aGode soldat, döda mig! Jag är hugenott! Håll henne qvar! För henne hit! ropade Diane bakom henne. cDet är fröken Nid-de-Merle! Nej, nej! Jag är gift med en hugenott! Jag är sjelf hugenott! Låt dem döda mig — hör ni inte det! ropade hon och kämpade med Diane, som nu hunnit upp henne och försökte föra henne tillbaka. Stackars flicka! mumlade skotten för sig sjelf, denna rysliga natt har gjort henne vansinnig. Men som en trogen skildtvakt, rörde han hvarken hand eller fot för att hjelpa den ena eller andra, när Eustacie ryckte sig lös från Diane och sprang ned på borggården. Der möttes hon af den unge abbe Mericourt, som blek, flämtande, halit förtviflad, ilade fram emot Eustacie, då Diane ropade åt honom att hejda flyktingen. Han såg det bleka ansigtet, de vildt stirrande ögonen, förstod att det var nödvändigt att lyda, tog båda hennes händer hårdt i sina, höll dem fast och sade: Ack, fröken, ni kan ej gå längre! Detta är inte en syn för er. Man dödar protestanterna, sade hon; jag är också protestant! Låt dem döda mig också ! Hon gjorde ett försök att befria sig, men det följdes så hastigt af en svimning att abben knapt kunde hinna mottaga hennei sina armar och hindra henne att falla till marken. Diane bad honom bära in hennug, ty de voro midt ibland vakten på borggardet, och, rysligt att omtala, omgifna af hofvets damer, som under inflytande af dessa grymma tiders blodtörstighet, verkligen hade gått ned för att bese de halfnakna liken af de