Aftonbladet – 25 augusti 1869, sida 2

Då vi anse samhället ha förpligtelse att mot förgripelse i afseende på lif, välfärd och egendom skydda hvar och en, som icke genom förbrytelser förverkar detta skydd, ha vi ock uttalat den åsigten att det är ordningsmaktens ovilkorliga skyldighet atttillse, att vid de arbetsinställningar, som börjat ega rum i vårt land, arbetarne väl i fullt mått få tillgodonjuta sin individuella frihet och efter behag styra och ställa med sina egna angelägenheter, men deremot icke tillåtas att våldföra sig på andra och kränka deras frihet och rätt. Vi tro tillika, att det är pressens pligt att söka upplysa och öfvertyga de arbetande klasserna derom, att å ena sidan associationsidn kan innebära en mäktig häfstång och ett kraftigt medel till förkofran, men att å den andra sidan det är absolut nödvändigt att de hålla sig inom den strängaste laglighetens gränser och icke sjelfva gifva exempel på tyranni och brutalt våld mot yrkeskamrater och andra. Det är derföre med uppriktig bedröfvelse vi i dag sett en i hufvudstaden utkommande halfveckotidning, som mycket läses inom de arbetande klasserna, omtala de våldsamheter, som egt rum vid Persberg, utan att derom yttra ett enda ogillande ord, men deremot häftigt fara ut emot myndigheterna derföre att de vidtagit åtgärder, för att skydda dem, som voro hotade till person och egendom, och förebygga vidare våldsamheter, genom deltagande i hvilka många, hänförda af ögonblickets stämning, kunnat göra sig olyckliga för all sin tid. Vi yttra oss här allsicke om anledningen till de uppkomna stridigheterna vid Persbergs grufvefält; ty vi ha ingen tillförlitlig kännedom om denna anledning, lika litet som otyifvelaktigt den tidning, som dock genast är färdig att antaga såsom gifvet och sjelfklart, att enda orsaken är att söka i egennytta och godtycke å arbetsgifvarnes sida. Men vi fatta ett ordnadt rättstillstånd och likheten inför lagen på sådant sätt, att lika litet som myndigheter och högt stående böra få begå godtyckligheter och göra sig skyldiga till mannamån, lika litet bör någon klass i samhället, således icke heller den som wman något oegentligt plägar kalla arbetarne, ha något privilegium på att utkräfva sjelfhämd eller skipa rätt på egen hand, då de med eller utan grund anse sig förfördelade. Vi anse oss derföre i det demokratiska frihetssträfvandets namn böra protestera mot hvarje tanke att detta skulle gynna ett sådant besynnerligt privilegium. De som kämpa för folkfriheten få ändock nog, under sitt arbete för att få rätts-statens id6 alltmera tillämpad, af det beståendes anhängare uppbära förebråelsen att hysa samhällsupplösande tendenser, utan att de skulle göra sig solidariska med alla möjliga hufvudlösa och rättsvidriga tilltag, som kunna förekomma inom vissa samhällsklasser. Det tillhör den sannt demokratiska pressen, att höja folkets sjelfkänsla genom att upplysa det och reda dess begrepp både i fråga om rättigheter och skyldigheter; genom att blott smickra det samt beundra felsteg och smeka dåliga lidelser verkar man icke mycket för dess utveckling till medborgerlighet, ädel och sjeltmedveten kraft och mogenhet för sjelfstyrelse. Vi önska af hjertat, att det initiativ till arbetsinställningar, som utgått trän ett antal arbetare i Stockholm, icke måtte leda till förvecklingar, som bli till obehag såväl för arbetarne sjelfva som fär det allmänna. Må arbetarne i stället genom klokt och lagenligt begagnande af associationsiden, genom stiftande af arbetareföreningar, som afse inbördes förkofran och understöd, finna bekräftelse på den sanningen, act enighet gör stark, Vi ha i afseende på arbetsinställningarnes rioga gagn för arbetarne hänvisat på exemplet ar de engelska strikes. Vi kunna anföra ett annat och mycket färskt exempel från Tyskland. I Berlin har under några veckor en arbetsinställning egt rum bland mureriarbetarne, hvilken slutade dermed, att de måste återupptaga sina arbeten utan att på striken ha vunnit mer, än som kort före arbetets nedläggande bestods dem, nemligen en förhöjning i arbetslönen för 11 timmars arbete från 25 silbergroschen till 1 thaler. Berlintidningen Post, som tagit parti för mästarne, anmärker med anledning af strikens afslutande: Denna strike har kostat murarearbetarne: under första veckan: för 6600 arbetare i 6 arbetsdagar å 25 silbergroschen — 30,000 thaler; andra veckan, för hvilken redan 1 thaler var beviljad i dagaflöning, för 6000 arbetare i 6 arbetsdagar å 1 thaler — 36,000 thaler; tredje veckan för 14000 arbetare i 6 arbetsdagar ä 1 thaler —) :24,000 thaler, och sista veckan för 2000 ar-! betare i 6 arbetsdagar å 1 tnaler — 12,000 thaler; genom denna förfelade spekulation hafva arbetarne tillfogats en kontant förlust af 102,000 thaler. Dessutom blifva nu, dål bästa årstiden är förbi, 1000 arbetare allde-; les utan bröd, ty man har skaffat arbetare från andra håll, så att de nu icke kunna få något arbete. Slutligen har det förra godaj. förhållandet mellan mästare och arbetare