Aftonbladet – 24 augusti 1869, sida 2

MM — till något inbilladt ljud eller en rörelse af någon bland dem sjelfva, så trängde de sig åter samman och förtäljde sina grymma sagor, först med hviskande röst, sedan allt högre i mån som intresset steg. Eustacie ensam kunde ej förena sig med dem. Hon stod med en kappa öfver axlarne, lutad mot dörren och färdig att begagna sig af minsta antydan till befrielse eller åtminstone till medel att få samtala med Veronika, längtande efter att kamraterna skulle tröttna vid sina historier och dock ur stånd att låta bli att lyssna dertill, oaktadt de med hvarje ögonblick ökade de stackars flickornas nervösa spänning och oro. Blott en af dem var trött och halfslumrade med hufvudet i en väninnas knä; men hon vaknade vid ett halft undertryckt skri, som Jjöd från allas läppar, då på en gång en klockas klang dånade genom natten. Stormklockan! Klockan i S:t Germain! Eld! Nej, ett hugenottuppror! Eld! O, släpp oss ut! Släpp ossut! Fönstret! Hvar brinner det? Ingenstädes! Se, ljus tändas! Hör, det var ett skott! Det var här i palatset! Kättarne göra uppror! Ah! kättarne skulle nedgöras! Det bief hviskadt så! O, släpp oss ut! Öppna dörren! Men ingen hörde, ingen öppnade. En af dem stod qvar vid dörren, utan att yttra ett ord eller uppge ett rop, stod nära intill dörren, blek, med stirrande blick, med själ och kropp så att säga samlade i ett, i tanken på att ögonblickligen ila ut i samma stund regeln skulle dragas undan. Men ingen kom och dörren var och förblef stängd.