Aftonbladet – 24 augusti 1869, sida 2

Det är ett misstag, concierge! Man brukar Idrig regla vår dörr. Min kammarjuogfru ir utestängd! Intet svar, steg hördes aflägsna sig, sedan lef det åter tyst. Eustacie vred sina hänler och uppgaf ett rop, som hon väl knapt ulle kunnat återhålla, men som hon i näta ögonblick. ångrade. Gabrielle de Limeuil skrattade. Hvad, fröken Nid-de-Merle, är ni rädd utt de ej skola släppa oss uti morgon ? Min stackars kammarjungfru! stammade öustacie inseende att hon måste uppge nåson orsak till sin litet besynnerliga förtviflan. Ah! Kanske hon säger till gamle Pierre utt öppna för oss. Denna förmodan tröstade Eustacie något itet och hon stod qvar vid dörren, lyssnande fter Veronikas steg. Hon önskade innerlisen att hennes kamrater måtte bålla sig tysta, nen äfventyret roade dem och de språkade änge derom, undrande om det blott var ett nvisstag eller blott försigtighet at comtessen, ller kanske till slut omtanka för deras säcerhet. I slottet var så fullt af främmande olk — hvem visste hvad som kunde hända? Och det hade talats om sammansvärjning af hugenotterna. Emellertid voro de unga flickorna för mycket uppskrämda för att våga somna, och de samlade sig alla i Gabriella de Limeuils kammare, som var närmast dör ren. Der satte de sig, somliga på sängen, andra på en stor koffert, andra åter på golfvet, och den ena efter den andra berättade vysliga uppträden, talade om blod, mord och hämd — allt, dessvärre, endast alltför vanigt i deras olyckliga fädernesland. Hvar och en kunde lemna ett förfärligt bidrag från sin egen hemtrakt till dessa hemska skildringar. Då och då kom en paus i berättelsen, hvarunder de alla med återhållen andedrägt lyssnade