Aftonbladet – 21 augusti 1869, sida 3

r fängelsetid, som slöt kring 1637. Här hav eframför oss en begåfvad personlighet, hvar: ke rörliga och vexlingsrika lif, utförligt och nog: a; I gratint tecknadt af utgifvaären, kunnat bild: st I och verkligei utgjort grundvalen för ett diken tande, så att dymedelst första vilkoret föl al all äkta dikt, att den skall vara uttryck fö! en verklig stämning, finnes uppfyldt här Oftast är det kärleken -som strängar skaldens lyra, stundom sorgen öfver pngdomsförvillelserna eller harmen mot afundsmännen, fienderna och klaffarne, stubdom slut) ligen en varm gudsfruktan. Eld i känslan Tkraft och smak i uttrycket, en trohjertad folkviseton i formen utmärka flertalet a! . Wivallii stycken och höja honor till sin tids märkligaste poetiska företeelse. Att Han rläfven af samtiden erkänts som sådan visar Schefferi yttrande om honom i Svevia literata I (Stockholm 1680), der det heter att khan ; Ilätteligen kunnat frånrycka sina medtäflare vj segerpalmen, om han haft några sådana att ) tala om. Itt särskildt intresse erbjuder ett tlaf styckena, n:r 9, emedan det är öfversatt Itrån Martin Opitz och sålunda visar att Wi vallius under sin fleråriga vistelse utomlands äfven studerade Tysklands då yppersta mönster i diktkonst. Det är för öfrigt samma stycke, som fordom och ännu af Sonden i andra upplagan af Svenska Vitterheten antogs vara af Erik XIV, och som kort derefter af prof. Böttiger visades vara — öfversatt från Opitz, född först tjugu år efter Eriks död. I kärleksvisorna, hvilka utgöra flertalet af skaldens dikter, andas oftast en sorgsen längItan efter det älskade föremålet, och hoppet Jom hennes egande spelar endast stundom in Ji den klagande sångarens toner. Ofta är I hans diktning verkligt rörande i allsin ljufva I enkelhet, som t. ex. i följande verser, utI dragna ur ett längre stycke: Lät ske, o rosenblomma, O Philomela kär, Jag din vänskap bekommer: Ty du densamma är Som jag uti mitt hjerta Med stor sorg och smärta Dag och natt alltid bär. Gud SEE a NG NR TE Ne Om dig kunde förtäljas Min hjertans stora tvång, Utur dina ögon fällas Skulle då tårar mång. De skulle då med mig qvida, För mig ock mycket lida Dagar och nätter lång. Ack, att jag kunde vinna Dig, lilla liljegren, Då skulle sorg försvinna, Ja, jämmer och stor men. Ack att jag kunde bekomma Dig, ädla rosenblomma, Till min käraste brud! Ändock jag synes ringa För dig, o jungfru kär, Falskhet dock du ej finner Att jag i hjertat bär. Jag trogen är i döden, Och förr vill jag i glöden Brinna än svika dig. Wivallius synes lika mycket af konstnärlig beräkning som på grund af den då rådande riktningen inom -fosterlandets poesi valt folkvisans art i sin framställning; ty vi återfinna flere af hennes egendomligheter, t. ex. omkvädet, upprepade gånger i hans dikter. Så har hans visa då han färdas till fängelset i Kajaneborg, hvilken omtrycktes under hela 17:de seklet i mångfaldiga upplagor som folkläsning, till omkväde: Jag föres nu bort nordost i fjellen i bojor, en vers, hvilken till meter och form visar sig fullkomligt folkvismässig. Första sången af hans Väktare, ett tillärnadt didaktiskt poem, hvaraf ej mer fulländades, utmärker sig för en kärnfull och kraftig diktion, men saknar plan och enhet. Det är här man mångenstädes träffar tankar af så egendomlig vändning som följande: Om hat och afund de brunno som ved, Och vatten girighet släckte, Då skontes mång lund i Vetalla hed, Men aldrig vatten till räckte: Frimodder, torrskodder man med god fred In till Ostindien sträckte. Hans flere psalmer, af hvilka två ingingo i 1695 och en (n:r 183) i 1819 års psalmbok, utmärka sig äfven fördelaktigt framför bans samtidas. Wivallius är, vi upprepa det, Ma hänseenden sextonhundratalets märkLans. tarskepnad före Stiernhielm. igaste diku. I von Beyer, postdirektör, Johan. Gabries Tohan von Beyer, död löd 1705 (ej haäs far, -noger som de 1669, hvilken Sondba orätt ur, , j dess wu utgifna dikternas författare) vm Veg, ställe temligen obetydlig. Hans egentn, RR IIS Oe örsta bland våra skalder, hos hvilka franska itteraturens inflytande gjort sig uteslutande sällande. Hans stycken äro delvis öfversättlingar ur Boileau, dAndilly och andra och öröfrigt temligen korrekta, men torftiga och yktra. Nättast bland de lyriska dikterna r en liten visa: Han älskar, så framt hon Iskar igen, sannolikt också öfversatt. Dikerna ötver Karl XII och hans segrar vid Jäna och Krakau visa hur dyrkad af sina amtida denne konung var, ehuru de föröf-,, ärklighet ligger deri, att han är en af dej eN BOR GÖ La jer 0, rr 00 Ds MM BOM 00 hy ket pot Om rk tkr en HR igt visst ej äro ämnet värdiga. Beyers dik-l4;) er äro här utgifna efter afskrifter i Palm-lia köldiana och framträda sålunda, äfven de,loc ör första gången i tryck. gu fat as Jen nyare tidens associalionsväsende, dess betydelse och närvarande ståndpunkt. Af CO. E: Ljungberg. (Stockholm 1869). aDet nittonde århundradet, huru man än vå bedöma detsamma, är den arbetande li lassens århundrade, Med detta yttrande f Gladstone inleder hr CO. E. Ljungberg sin örtjenstfulla framställning af den myare tiens associationsväsende, på hvilken vi härred vilja rikta våra läsares uppmärksamet. Afhandlingen. nrenrunolioen ntarhetad