Aftonbladet – 21 augusti 1869, sida 2

GORVERADIGEIGDN 5 Pascal Duprat. Ifö Vill man föra Propaganda för de tiberala de döerna, så fordras det icke sasom månän sen synes tro — först och sist och framför set lt annat frimodigket, utan det fordras be-ye ;ränsnirg; det fordras, att man vet hvad man )Ib ill; att man har klart medvetande om må-ko et hvarthän man sträfvar, men icke förbiser! ba vad som är möjligt att ernå3; att man gör ge ig reda för, hvilka föreställningar som för lig närvarande äro rådande och ser till, huru nan lämpligast kan bekämpa fördomarne, i je: tället för att genom hetsiga anlopp och il kloka öfverdrifter stärka dem ännu mera. ka Det finnes tider och förhållanden, då djerfLe eten, modet att kunna sjunga ut har ettga stort värde inom den offentliga diskussionen, ti lå den som äfventyrar något, för att låta ott itä jungande sanningsord falla såsom en tändande ) fo snista i sinnena, derigenom inlägger en stor fr: nedborgerlig förtjenst. Ios oss och under Je våra nuvarande förhållanden behöfs det i san. fö ning icke mycket mod, för att i politiska )Yc ämnen säga och fordra snart t hvad som I På helst; men hos den praktiske politikern for-)M ras nu framför allt det modet att se sa-!M kerna sådana som de äro, att icke blunda at för några svårigheter som böra besegras, mo. !gc det att afstå från det lättköpta bifallet för! en duktig, men gagnlös fras, för vtsigten m att kunna faktiskt uträtta någonting. al Den praktiske politikern hos oss och un-la der våra förhållanden måste afstå från att ik tid och otid lätta sitt hjerta och tala för sin )m egen skull. Detta dixi et salvavi aminam b meam, som alltför många synas ha tagit till a valspråk, är allsicke på sin plats inom den ! si praktiska politiken, Luther kunde med fog 4 säga till kejsaren och de tyska riksständerna på riksdagen i Worms: Här står jag och jag kan icke annat!; then den som underal vanliga förhållanden älskar att taga samman attityd, löper fara att bli stående och kunna b ingenting. te Skall man kunna till ett samverkande parti k samla alla dem, som ha ett demokratiskt b hjertelag och som hylla det faktiska framåt8 skridandet, så måste man begränsa sig tillm de frågor, som under den närmaste framtiden 0! kunna komma på dagordningen. Genom att li uppställa i allmänna ordalag ofantligt vid-d lyftiga programmer hindrar man endast den li samverkan, som är nödvändig, om någonting b skall kunna uträttas. Genom att t. ex.iett lir liberalt program framställa en sådan sats som b qvinnans fulla medborgerliga likställighet med h mannen uträttår man ingenting annat, änP att från sig aflägsna en hop frisinnade per-n soner, som äro rädda för öfverdrifterna eller t: sky de toma, bålstora och obestämda fra-e serna. a Må man för all del icke öfverskatta betydelsen deraf, att man vid ett eller annat n tilifälle kan få en samling af personer utan t politisk bildning och erfarenhet att genom ri acklamation ge sitt bifall åt sådanasatser, utan c att de blifvit i ringaste mån diskuterade och s utredda. Sådant har ingen annan effekt än!n att stöta för hufvudet och inge farhågor hos n de mera upplysta och sjelfständiga samhälls-t kategorier, af hvilka utvecklingen dock för-J nämligast beror. s Hvad är det som utgör Napoleon III:s v styrka, genom hvad medel har han förmått f att i 19 år hålla franska nationen under oket? k Hvem är det, som i det hänseendet utgjort 1 hans stöd, hans bästa bundsförvandt? h Det är den stora stående armeen, som han ji förstått vinna och smickra, — så hör man n ofta sägas; men vi betvifla på det högsta, att han skulle lyckats med denna armå så je länge hålla nationen i schack, om han icke n till följd af förhållandena burits upp af den8 stora medelklassen. Hans bästa medhbjelparea Vv ö f ha varit socialisterna, so:n skrämt denna meVv delklass; mot alla de naturliga frihetstendenserna hos de burgna och bildade klasserna har han haft att uppställa det röda spöket. Då vi fordra en enig samverkan ins a rike! ; dagen emellan alla dem, so Ehörå d sed åsigter föröfrigt kunna sl ta dö SAC BrAS att den ene är --. 4 StilA Sig, derigenom : optimistisk: z sagt inera sangvinisk och 4 Pp an ÅR andre, dock allesammans : ; : 4 j PA gon tillhöra venstern, så förutsätta vi att de skola reducera antalet af de frågor, inom hvilka full samstämmighet år nödvändig, så att det icke blir alltför stort, utan hufvudsakligen omfattar hvad man med någon utsigt till framgång kan arbeta för under den Inu kommande legislaturperioden. : Vi äro öfvertygade, att många af dem, som tycka att hufvadsaken är, att någonting riktigt duktigt blir sagdt, men att det är af föga vigt, huruvida någonting blir gjordt, I skola anse hvarje sådan begränsning såsom högst otillständig. Men detta bekymrar oss icke särdeles mycket. Lika litet ärna vi sörja deröfver, att några revolutionsfår komma att beteckna vår ståndpunkt såsom grå, ehuru obehaglig denna färg än i sjelfva verket är för oss. Hvar och en som något känner till de politiska partierna vet, att det, som egentligen utmärker de grå eller justemilieupartiet, är att icke ha några riktigt bestämda åsigter, utan hylla ett slags basculesystem, att allt efter som vinden blåser vända sig hit eller dit, ena ögonblicket sluta sig till de liberala, det. andra till .de konservativa. Den praktiska demokratien, den verkliga venstern, är konseqvent i sina sträfvanden, den har en fullt klar och bestämd färg, om denna också icke är den blodröda. Skulle det emot förmodan finnas inom representationen några som framför allt annat älska den kulören, så är det deras sak att bilda en yttersta venster. Vi sågo för några dagar sedan ien Stockholmstidning uppgifvas, att det inom Andra kammaren skulle finnas en yttersta venster, hittills bestående af den ende mannen Jöns Pehrsson, som dock till följd af de senast hållna valen i hufvudstaden skulle komma i tillfälle att samla några anhängare under l:! sin fana. ) Ett dylikt yttrande var naturligtvis endast ! egnadt att framkalla ett omätligt löje. Men det ! torde dock vara skäl atthär i sammanhang med ofvanstående yttra ett par ord om den man, som en tidning — såsom det vill synas på : allvar — velat framställa såsom den mest frisinnade, såsom den ifrigaste kämpe för