Aftonbladet – 20 augusti 1869, sida 2

nymferna, de så tappert försvarat, samt föra em i den himmelska chordansens mystiska ringar. Denna dans var uppfunnen af hertigen af Anjou och hans ballettmästare, och under de tre sista dagarne hade nymferna nästan dansat sig ibjäl för att lära dep, men en af dem var för ögonblicket knappast i stånd att utföra sitt parti. Eustacie, först alldeles förirrad af den kretsgång paradisets ö oupphörligt beskref, blef likväl snart medveten af det obehag hon först varit alltför barnslig att uppfatta, nemligen det att vara utsatt för så många nyfikna blickar. En massa främmande ansigten, ögon som alla tycktes stirra blott på he:ne, hemskt, blossande låor, rysliga helvetesandar, hvirflade omkring enne i en outhärdlig kretsgång. Hennes enda tillflykt var att tillsluta ögonen, men äfven detta kunde ej få ske för ofta, så betydande var hennes roll i spelet, och dessutom måste hon se efter Berenger, Berenger, som hon, dåraktiga barn, skrattat åt, derföre att han visste huru förfärligt detta var. Men ansträngningen att söka efter ett visst föremål i denna rörliga omgifning, finde henne naturligtvis ännu mera yr i hufvudet, och då hon slutligen såg honom öfvervunnen af demonerna, hvilkas rysliga utseende hennes upphettade fantasi ändock betydligt öfverdref, och då hon sjelf i nästa ögonblick hvirflades bort, så att hon ingenting mer kunde se, var det henne omöjligt att återhålla ett anskri af fasa. Hon visste ej hvar hon var under Merkurs långtrådiga tal, hon hvarken hörde eller såg någonting, förrän hjulet ändtligen stannade och hon fördes bort från ön, men hon förmådde ej stå på sina fötter och den vänlige Karon och en af nymferna halft buro henne bort till en stol bakom scenen. (Forts.)