Aftonbladet – 20 augusti 1869, sida 2

fransk munterhet, men af verklig elakhet Det var för mycket för ynglingen. Han slet sig lös, kastade sina motståndare undan til höger och venster, och då de åter under gälla rop samlade sig omkring honom, knöt han handen och gaf den främsta demonen ett slag så att han tumlade omkull. Min herre glömmer, sade en vänlig, men a förebrående röst, att detta blott ären lek. Det var i!enrik af Navarra sjelf som talade och som böjde sig ned för att räcka den fallne demonen en hjelpsam hand. Berengers redan af harm glödande kinder brunno härvid änvu hetare af blygsel öfver hans häftighet. Han insåg att han förgått sig och att han ej egde rätt att straffa den elakhet han spårade i anfallet. Han blef nästan glad att se Narcisse resa sig oskadad upp, och med den hjertlighet hvarmed han ofta efter en. skarp brottning försonat sig med Philip Thistlewood eller sina andra engelska kamrater, räckte han kusinen sin hand och sade: Gode demon, jag ber er om förlåtelse. Ni retade mig och jag glömde hvar jag var. Demoner glömma aldrig,, lydde svaret. Framåt, helvetets barn!, En hel skara af med treuddar, gafflar och dylika vackra saker utrustade demoner omringade honom och dref honom tillbaka inom två höga, med röd eld upplysta portar, innanför hvilka de besegrade skulle hållas i förvar. Kanske nya förolämpningar skulle blifvit försökta, om ej konungen af Navarra gått öfver.till Berengers sida, delat den behandling man ville låta honom undergå, afvärjdt vapnen och skyddat honom genom sin skicklighet och sin okränkbarhet, ty honom vågade ingen förolämpa, allt under det han drog sig tillbaka, så att båda snart befanno sig inom fängselportärnes skydd.